Lindas APU-rapport
APU rapport USA
Linda Johansson.
Praktikplats:
Davis auto body and paint.
Crestline Ca.
Jag praktiserade på Davis Auto Body & Paint i Crestline, vid Lake arrowhead som ligger ovanför Los Angeles.
Vi var 3 elever över till USA och vi var på praktik en och en( var för sig) under en vecka var.
Jag tyckte det var ett väldigt roligt ställe att jobba på.
Mycket trevligt folk och alla var pratsam och hjälpte till.
Jag tycker det är roligt med karosseri och lackering, vilket var vad de inriktade sig på.
Hemma i Sverige har jag redan fått lära mig lite smått hur man spacklar och hur man ska slipa på bästa sätt.
På verkstaden i USA fick jag jobba nere hos lackeraren Steve mestadels av tiden.
Han var väldigt trevlig och rolig och gick runt och sjöng till alla 80-tals låtar som han spelade på radion.
Första två dagarna fick jag sitta och slipa på några plastskärmar till en motorcykel. Jag skulle slipa bort ringar och hår men jag tyckte att hur mycket jag än gjorde så hände det ingenting, samma tyckte dem så då fick jag byta jobb dagen efter.
Då fick jag börja jobba lite på en Ford coupe som nyss blivit lackerad. Jag fick maskera igen alla hål och grejer så att de kunde spraya någon skyddsgrej på insidan av bilen vid hjulen.
Det blev ganska mycket att tejpa så det tog mestadels hela dagen.
Dagen efter det fick jag mer varierat att göra. Först fick jag avmaskera hela bilen och så sen fick jag sitta med en motorcykeltank och använda värmepistol och blåsa på den och ta bort klistermärken. Den tanken skulle slipas och lackeras om. Jag tror att det var en tillhörande tank till de skärmar jag fick slipa på tidigare. Men den här gick ju mycket bättre att jobba med eftersom det inte var plast.
Sedan fick jag även lära mig hur man blandar färg och hur noga det är att ha precis rätt mängd.
Man ställde en burk på en våg och ställde in inställningarna rätt och sedan sade maskinen hur mycket den och den färgen eller pulvret vägde. Så skulle man hälla exakt precis rätt. En droppe för mycket kunde förstöra blandningen och då är man tvungen att börja om. Jag gjorde fel två gånger innan jag fick till det rätt och efter det gjorde jag några blandningar åt Steve som sedan lackerade med färgen.
Det är svårt med pulvret. Då var det ännu mer noggrant och då var man tvungen att bara peta lite lätt på burken för att det inte skulle komma för mycket på en gång.
Men det gick bra.
Övrigt om landet så är det annorlunda. Det första vi märkte när vi anlände på Los Angeles flygplatsen ar att det var mycket varmare. Det var ca 33 grader varmt och när vi lämnade Sverige var det snö kvar och lite kyligt.
Palmer överallt och exotiska träd mitt i staden.
Det var häftigt.
Det var många snabbmatsrestauranger, hamburgare och taco ställen var det överallt.
Det är inte så konstigt att folk blir stor i USA.
Sen alla bilar där! Det var ju bara stora bjässar som knappt någon skulle ha råd att köra här hemma i Sverige. Det var häftigt att se. Jag tror jag såg typ två miljöbilar där. Resten var stora jeepar, stora trucks och så. Några muskelbilar och lowriders fanns det ju också men det verkade lite som om folk var lite för rädd att köra med de bilarna på de stora vägarna med 3-6 körfält. Det hade nog jag också varit. Många kör som idioter där på vägarna.
Sen landskapet upp mot berget och uppe på berget var riktigt fränt det med. Man såg från håll flera stora gröna berg och där skulle vi upp. 2-filig väg i båda riktningar nästan hela vägen upp och i många kurvor och svängar så var vägen utbyggd från bergskanten. Så de var ute i luften så att säga. Där körde folk fort. Vi fick höra lite berättelser om hur folk kört av vägen och farit rätt ut över berget. Så det var lite läskigt om man tänkte på det. Uppe i byn där var husen helt annorlunda än vad de är i Sverige. De såg mer ut som stugor på ett sätt. Det är svårt att förklara. Stora branta backar och många hus låg långt ner i backar så från vägen kunde man köra in i garaget till huset, som var som övervåningen. Sedan går man i en brant trappa ner till själva huset. Det såg inte ut som att det borde hålla för två stora bilar där men tydligen.
I vissa områden var husen packade bredvid varandra och i vissa var de långt ifrån. Vissa var med stora gårdar och stora lyxiga hus för de lite rikare och resten ar för medelsvensson.
Folket där var jättetrevliga och pratar mycket med en och var mån om att man hade det bra. Så det var trevligt. Man pratade mycket med dem och lärde sig mycket slangord som man aldrig hört. Det var roligt. Och de tyckte att man var duktig på engelska och att det inte ens hördes att man var från Sverige. Så det var kul att höra.
Ja det var väl det mesta i stora drag. Jag har säkert glömt en massa som jag kommer på sedan.
Med vänlig hälsning
Linda
Christofers tankar om en dag i LA
Onsdag 30 april
Denna dag började med resans första "pissväder" hittills. Om man nu kan kalla det pissväder bara för att det inte är mer än kanske 15 grader varmt och småregnar lite grann. Det var ju mest dimmigt, inte många droppar regn över huvud taget.
-men herregud så svenskt att börja en konversation med vädret! Såna fasoner får jag ta att vänja mig av med. Haha...
vi åkte i alla fall till skolan vanlig tid, och där var vi med och lyssnade på ett föredrag om UTI och MMI. Mycket intressant att höra på när det pratades om den utbildningen, jag blev faktiskt lite sugen. Allt där verkade vara väldigt hightech och påkostat.
Efter det begav vi oss nerför berget för att göra ett studiebesök på UTI, men eftersom vi hade tid över innan vi skulle vara där så besökte vi en intressant liten butik nere i San Bernardino först som sålde bl.a. penslar och färg. Det visade sig att denna butik levererade material till både Von Dutch och Big Daddy. Bara en sån sak gör ju att man sparar kvittot.
Efter att vi hade handlat pinstripe-penslar och annat kul åkte vi vidare mot UTI.
Väl där möttes vi av en enorm och jätteflott entre, och insidan av skolan matchade lätt utsidan, för det var "ostkakerent" som bosse bildoktor skulle ha sagt. Mycket intressant! Och allt var lika påkostat och "top of the line" som vi Hade fått höra att det skulle vara. Tex. Hade BMW, Porsche, Audi, Ford, Nissan och många andra märken egna utbildningar där, som gjorde att du blev en specialicerad mekaniker på just deras bilar och att du blev anställd som mekaniker om du klarade utbildningen.
Dom hade även inriktningar so: Nascar, dieseldrivna fordon, motorcyklar, marina motorer o.s.v.
När vårat spännade och lärorika studiebesök var slut satta vi oss åter i bilen och åkte mot Knott's berry farm.
Det var nog det absolut ballaste jag gjort i mitt liv, för jag har aldrig åkt en bergochdalbana förut, men självklart lurade stefan in mig i den äckligaste av dom alla först.
Sen åkte vi en frän sak: man satt i vagnar som såg ut som hot rods byggda på gamla chevor, slungades iväg till 130 km/h på mindre än två sekunder och sedan var det bara att hålla i sig.
Mycket roligt! Och eftersom jag alltid varit lite av en adrenalinjunkie fattar jag inte varför jag inte provat sånt här tidigare.
Hela stället var för övrigt en upplevelse att se. Det mesta var byggt i vilda western-stil, men gamla hus och cowboys. Men det fanns även en del som såg ut som ett 50tals-cafe, med ett mathak och souvenir-shop.
Jag kan varmt rekomendera alla som befinner sig i California att åka dit!
Medan vi ändå var på utflyktshumör besökte vi också Hollywood senare under kvällen.
Btw: på väg dit åkte vi förbi Kat Von D's tatueringsstudio LA ink, men det var tyvärr stängt för det var ganska sent på kvällen när vi kom dit.
Det var långt ifrån lika glamouröst och flådigt som man ser det på tv'n, men det var ändå roligt att se det. Men jag måste erkänna att det var lite väl mycket konstigt folk i Hollywood. T.ex. en dvärg som klätt ut sig till filmkaraktären Chucky och låtsades sticka en platskniv i röven på tjejer som gick förbi. Bl.a. linda, men han måste få lite cred för ljudeffekten han gjorde, för han utstötte nått slags ljud som lät som stål mot stål, vilket kanske kan tas som en komplimang... hahaha
Vi gick där på gatan i hollywood och tog kort på alla stjärnor som vi kände igen nere på trottoaren. Jag letade efter robins, men jag kunde inte hitta den... ;D
Detta var utan tvekan den roligaste dagen vi har haft under denna resa, även om dragracetävlingen i las vegas var brutalt rolig den med.
Hälsar
Christofer
Lördag 3-5 - Måndag 5-5
Nu är det dags att anträda resan mot fäderneslandet, men först ska vi ordna upp några saker.
Det första som ska hända är att vi alla ska bli intervjuade av den lokala tidningen. Det är bestämt att vi ska träffas vid skolan klockan tio på förmiddagen så vi åker upp dit i god tid efter att ha gjort en sista koll i huset. När vi kommer dit ca halv tio är journalisten redan där och väntar på oss. Det blev ett lite lättsamt samtal med henne under någon halvtimme plus lite fotograferande. När detta var avslutat så åkte en del av oss ner till Blue Jay för att äta lunch. Joe och Rose Urbz plus lilla Allie tog farväl uppe vid skolan för dom hade en del annat inplanerat under dagen. Efter lunchen så var det dags för den stora avskedskramarstunden, för nu var det dags att dra åt varsina håll på allvar. Alla lovade givetvis varandra att det inte var sista gången vi sågs, och det får vi verkligen hoppas.
Resan till flygplatsen gick via Tommys gamle släkting, Clifford, så att ungdomarna skulle få plocka en apelsin direkt från trädet och för att Tommy skulle få säga hejdå även till honom. När vi kom fram till flygplatsen lastade vi ur all packning innan Tommy och Dave for till biluthyrningsföretaget för att lämna in hyrbilen. Sen så var det bara att checka in, vilket är en liten procedur i sig. Alla dessa säkerhetsspärrar och kontroller kan ju göra en trött bara dom. Man får visa sitt pass och boardingcard i början av en korridor för att återigen få visa samma saker i slutet av korridoren utan att man har passerat så mycket som en enda dörr, vilket för mig verkar "lite" överdrivet. Den enda som hade problem med att passera säkerhetsspärrarna var Tommy, för han hade packat lite reservdelar i handbagaget. Detta gav upphov till en del frågor både här och där, men det löste sig så småningom.
Det är ju så man börjar fundera på om man ska sätta sitt hopp till växthuseffekten eller om man bara ska acceptera dom surkartar till äpplen som vi har här hemma.
När vi äntligen hade kommit på flygplanet så var det bara att slå sig till ro och försöka sova, ja just försöka, för det brukar inte vara så lätt att sitta och sova. Flygresan tog ju bra många timmar och det enda sällskap man hade av tv-apparaterna i ryggstödet framför var en karta över flygrutten som beskrev var man var och hur långt man hade kvar plus en del andra fakta. Det kanske inte låter som så mycket men det är i alla fall ett sällskap och lite intressant att se att man flyger nästan rakt norrut mot Kanada för att sedan ta vägen mot Grönland och Island innan man vänder söderut mot England och London.
Det ni ser på bilden är den beryktade terminal 5 på Heathrow.
Efter ett byte i London så hade vi bara några få timmar kvar att flyga till Stockholm och då kändes det som om man nästan var hemma även om vi skulle åka tåg hela natten också. I alla fall så kom vi fram till Östersund klockan 06.50 på måndag morgon.
Nu skulle det väl ha varit ganska skönt med en dags vila men nej och nej, det var bara att åka direkt till jobbet för en första lektion redan 08.30. Tack och lov så hade jag planerat in tid i datasalen för eget arbete med att sammanställa det dom jobbat med under dom veckor jag varit borta. Efter den lektionen smet jag hem för en dusch och ett klädbyte vilket var verkligen välbehövligt efter i stort sett två dygn på resande fot. Konstigt nog så kände jag mig inte speciellt trött trots allt, men det skulle väl komma så småningom.
När det var kväll och dags för hemfärd på riktigt så var det bara att sätta sig med deklarationen, den skulle ju in idag. Därefter skjutsade jag Yvonne till tåget, hon var på väg till Sicilien. Vi hann i alla fall träffas i tre timmar.
Tack och hej
Hälsar
Lennart O
Det första som ska hända är att vi alla ska bli intervjuade av den lokala tidningen. Det är bestämt att vi ska träffas vid skolan klockan tio på förmiddagen så vi åker upp dit i god tid efter att ha gjort en sista koll i huset. När vi kommer dit ca halv tio är journalisten redan där och väntar på oss. Det blev ett lite lättsamt samtal med henne under någon halvtimme plus lite fotograferande. När detta var avslutat så åkte en del av oss ner till Blue Jay för att äta lunch. Joe och Rose Urbz plus lilla Allie tog farväl uppe vid skolan för dom hade en del annat inplanerat under dagen. Efter lunchen så var det dags för den stora avskedskramarstunden, för nu var det dags att dra åt varsina håll på allvar. Alla lovade givetvis varandra att det inte var sista gången vi sågs, och det får vi verkligen hoppas.
Resan till flygplatsen gick via Tommys gamle släkting, Clifford, så att ungdomarna skulle få plocka en apelsin direkt från trädet och för att Tommy skulle få säga hejdå även till honom. När vi kom fram till flygplatsen lastade vi ur all packning innan Tommy och Dave for till biluthyrningsföretaget för att lämna in hyrbilen. Sen så var det bara att checka in, vilket är en liten procedur i sig. Alla dessa säkerhetsspärrar och kontroller kan ju göra en trött bara dom. Man får visa sitt pass och boardingcard i början av en korridor för att återigen få visa samma saker i slutet av korridoren utan att man har passerat så mycket som en enda dörr, vilket för mig verkar "lite" överdrivet. Den enda som hade problem med att passera säkerhetsspärrarna var Tommy, för han hade packat lite reservdelar i handbagaget. Detta gav upphov till en del frågor både här och där, men det löste sig så småningom.
Det är ju så man börjar fundera på om man ska sätta sitt hopp till växthuseffekten eller om man bara ska acceptera dom surkartar till äpplen som vi har här hemma.
När vi äntligen hade kommit på flygplanet så var det bara att slå sig till ro och försöka sova, ja just försöka, för det brukar inte vara så lätt att sitta och sova. Flygresan tog ju bra många timmar och det enda sällskap man hade av tv-apparaterna i ryggstödet framför var en karta över flygrutten som beskrev var man var och hur långt man hade kvar plus en del andra fakta. Det kanske inte låter som så mycket men det är i alla fall ett sällskap och lite intressant att se att man flyger nästan rakt norrut mot Kanada för att sedan ta vägen mot Grönland och Island innan man vänder söderut mot England och London.
Det ni ser på bilden är den beryktade terminal 5 på Heathrow.
Efter ett byte i London så hade vi bara några få timmar kvar att flyga till Stockholm och då kändes det som om man nästan var hemma även om vi skulle åka tåg hela natten också. I alla fall så kom vi fram till Östersund klockan 06.50 på måndag morgon.
Nu skulle det väl ha varit ganska skönt med en dags vila men nej och nej, det var bara att åka direkt till jobbet för en första lektion redan 08.30. Tack och lov så hade jag planerat in tid i datasalen för eget arbete med att sammanställa det dom jobbat med under dom veckor jag varit borta. Efter den lektionen smet jag hem för en dusch och ett klädbyte vilket var verkligen välbehövligt efter i stort sett två dygn på resande fot. Konstigt nog så kände jag mig inte speciellt trött trots allt, men det skulle väl komma så småningom.
När det var kväll och dags för hemfärd på riktigt så var det bara att sätta sig med deklarationen, den skulle ju in idag. Därefter skjutsade jag Yvonne till tåget, hon var på väg till Sicilien. Vi hann i alla fall träffas i tre timmar.
Tack och hej
Hälsar
Lennart O
Fredag 2/5. Sista hela dagen
Ja, nu har vi kommit fram till den sista hela dagen här i Lake Arrowhead innan det är dags att dra hemöver. Vi började i vanlig ordning med att skjutsa Linda till Crestline och Davis bodyshop. Därefter kollade vi så att läget var ok för Christofer och Stefan. I vanlig ordning så var det inga som helst problem.
Ett sista besök hos Urbz och hans dataklass blev det också för att försöka få lite kontakt med dom därhemma.
Tommy pratade med Nelly och jag pratade med Erika via skype. Jag måste än en gång påtala vilket underbart medium skype är. Att kunna sitta på varsin sida jordklotet och prata med någon och dessutom ha en riktigt bra bild på den man pratar med, det är ju fantastiskt. Att det dessutom är gratis gör ju inte saken sämre. Ni som ännu inte provat på det här borde skaffa en webkamera och göra ett försök. Man behöver inte prata med någon på andra sidan jorden utan det kan ju vara en granne. Gratis är gott som en del brukar säga.
Efter en snabb lunch bar det sedan iväg mot Palm Springs och ett besök hos Mary och Mike Shanahan. Det är dom som sponsrar den Amerikanska delen av vårt gemensamma projekt och dessutom så upplåter dom sitt sommarhus till oss Svenskar, lärarna. Det var en längre resa än jag hade trott för den tog ca en och en halv timme enkel väg. På vägen dit så passerade vi bland annat ett indianreservat där dom hade några hotell och kasinon. Reglerna för det här med kasinon är lite konstiga kan man tycka. Det är så här att spel är förbjudet i Californien, med undantag för dom spelhallar som finns inom indianreservaten. Dom har sina egna lagar och regler där och behöver inte bry sig om Californisk, konstigt ord det blev, lag. En annan lite häftig upplevelse på vägen dit var en park av vindkraftverk, det var inte sju eller tio stycken. Inte heller hundra, utan det var fråga om tusentals. Hur många kan jag inte såga på rak arm men jag skulle gissa på närmare två tusen möllor. Tanken på den Svenska debatten om vilka störningar omgivning upplevde kom förstås på tal, men Dave trodde inte att folk klagade, dom fick ju inkomster av det hela. Att man sedan måste ta tillvara alla möjligheter till att tillverka ström på ett miljövänligt sätt var också ett argument till att klagomålen inte var så omfattande.
När vi nådde vårt mål så fick jag klart för mig varför Tommy hade sagt att huset som vi bor i är en enkel boning jämfört med huset i Palm Springs. Det första som möter oss innanför grinden är en staty med rinnande vatten och sen en innergård med ett antal pelare i något som man skulle kunna kalla Romersk stil.
Lite längre in i huset fanns detytterligare en fontän. Vi mötte i alla fall Mary i ett jättestort och smakfullt möblerat rum, vardagsrum eller vad man ska kalla det. Det var ett mycket kärvänligt, för Tommy och Dave, och trevligt mottagande även för mig. När vi varit där och pratat ett tag så kom även marys assistent Heather dit så att vi fick träffa henne en liten stund. Innan det var dags för returresa så guidade Dave mig runt i husen, ja det var ett gästhus också. Vad ska man säga?? Helt otroligt att man kan bo i en sådan kåk. Det var både stort och smakfullt med ett antal öppna spisar och ett utekök av det lite större slaget. Det var ingen liten klotgrill det heller.
Dessutom så hade dom både pool och jacutsi ute på gården. Att man dessutom gick direkt ut på hål nummer tretton på områdets golfbana var väl inget man skulle klaga på om man fick bo där. Nu kommer jag, och dom flesta med mig, aldrig att få möjligheten att bo så där men det är ett trevligt minne att ha fått hälsa på mitt i gräddhyllan. Närmaste granne var familjen Heinz, dom med ketchupen, och ett kvarter bort bodde även Bill Gates, han med datorerna. Precis när vi var på väg att anträda vår återfärd upp mot bergen så kom även Mike hem från golfbanan. Mike Shanahan är en inbiten golfare som har haft ett handikapp så lågt som ca 2, trots att han levt ett liv i hetluften som framgångsrik företagsledare. Han visade sig under dom få minuter vi träffade honom vara en trevlig herre.
När vi kom tillbaka upp mot bergen så var det bara att åka direkt till Crestline och äta middag i verkstaden. Frun åt en av delägarna hade lagat en fantastisk mexikansk anrättning, jag kommer inte ihåg vad maten hette men gott var det. Vi blev i alla fall kvar där ett par timmar, tillsammans med alla sex elever som varit inblandade i projektet, och minglade, innan det var dags för fortsatt resa till en lokal pub. Joe Urbz och David Nygren ville gärna bjuda på en Whisky så här kvällen innan avfärd, vilket vi tyckte var ett trevligt initiativ. Att det dessutom var ett bachelors party för både brud ochbrudgum på gång i baren tyckte vi till att börja med var ett trevligt inslag. Men, jag säger bara men, när deras drickande nådde höjdpunkter som jag inte trodde att man skulle kunna komma på tanken att ägna sig åt kvällen före sitt bröllop så kom jag och Tommy av oss. Så det blev bara en virre för mig och en folköl för Tommy innan vi tog till reträtt till båthuset och en sista attack mot resväskorna. Jag undrar vilken kulör brudparet hade i ansiktet när det var dags att gå fram till altaret, var det vit eller grön. Tack i alla fall för en trevlig stund på puben Joe och David
Sista kvällen med gänget har nått sitt slut och vi stupar än en gång i säng och somnar ovaggade.
Snart på väg hem
Hälsar
Lennart O
Ett sista besök hos Urbz och hans dataklass blev det också för att försöka få lite kontakt med dom därhemma.
Tommy pratade med Nelly och jag pratade med Erika via skype. Jag måste än en gång påtala vilket underbart medium skype är. Att kunna sitta på varsin sida jordklotet och prata med någon och dessutom ha en riktigt bra bild på den man pratar med, det är ju fantastiskt. Att det dessutom är gratis gör ju inte saken sämre. Ni som ännu inte provat på det här borde skaffa en webkamera och göra ett försök. Man behöver inte prata med någon på andra sidan jorden utan det kan ju vara en granne. Gratis är gott som en del brukar säga.
Efter en snabb lunch bar det sedan iväg mot Palm Springs och ett besök hos Mary och Mike Shanahan. Det är dom som sponsrar den Amerikanska delen av vårt gemensamma projekt och dessutom så upplåter dom sitt sommarhus till oss Svenskar, lärarna. Det var en längre resa än jag hade trott för den tog ca en och en halv timme enkel väg. På vägen dit så passerade vi bland annat ett indianreservat där dom hade några hotell och kasinon. Reglerna för det här med kasinon är lite konstiga kan man tycka. Det är så här att spel är förbjudet i Californien, med undantag för dom spelhallar som finns inom indianreservaten. Dom har sina egna lagar och regler där och behöver inte bry sig om Californisk, konstigt ord det blev, lag. En annan lite häftig upplevelse på vägen dit var en park av vindkraftverk, det var inte sju eller tio stycken. Inte heller hundra, utan det var fråga om tusentals. Hur många kan jag inte såga på rak arm men jag skulle gissa på närmare två tusen möllor. Tanken på den Svenska debatten om vilka störningar omgivning upplevde kom förstås på tal, men Dave trodde inte att folk klagade, dom fick ju inkomster av det hela. Att man sedan måste ta tillvara alla möjligheter till att tillverka ström på ett miljövänligt sätt var också ett argument till att klagomålen inte var så omfattande.
När vi nådde vårt mål så fick jag klart för mig varför Tommy hade sagt att huset som vi bor i är en enkel boning jämfört med huset i Palm Springs. Det första som möter oss innanför grinden är en staty med rinnande vatten och sen en innergård med ett antal pelare i något som man skulle kunna kalla Romersk stil.
Lite längre in i huset fanns detytterligare en fontän. Vi mötte i alla fall Mary i ett jättestort och smakfullt möblerat rum, vardagsrum eller vad man ska kalla det. Det var ett mycket kärvänligt, för Tommy och Dave, och trevligt mottagande även för mig. När vi varit där och pratat ett tag så kom även marys assistent Heather dit så att vi fick träffa henne en liten stund. Innan det var dags för returresa så guidade Dave mig runt i husen, ja det var ett gästhus också. Vad ska man säga?? Helt otroligt att man kan bo i en sådan kåk. Det var både stort och smakfullt med ett antal öppna spisar och ett utekök av det lite större slaget. Det var ingen liten klotgrill det heller.
Dessutom så hade dom både pool och jacutsi ute på gården. Att man dessutom gick direkt ut på hål nummer tretton på områdets golfbana var väl inget man skulle klaga på om man fick bo där. Nu kommer jag, och dom flesta med mig, aldrig att få möjligheten att bo så där men det är ett trevligt minne att ha fått hälsa på mitt i gräddhyllan. Närmaste granne var familjen Heinz, dom med ketchupen, och ett kvarter bort bodde även Bill Gates, han med datorerna. Precis när vi var på väg att anträda vår återfärd upp mot bergen så kom även Mike hem från golfbanan. Mike Shanahan är en inbiten golfare som har haft ett handikapp så lågt som ca 2, trots att han levt ett liv i hetluften som framgångsrik företagsledare. Han visade sig under dom få minuter vi träffade honom vara en trevlig herre.
När vi kom tillbaka upp mot bergen så var det bara att åka direkt till Crestline och äta middag i verkstaden. Frun åt en av delägarna hade lagat en fantastisk mexikansk anrättning, jag kommer inte ihåg vad maten hette men gott var det. Vi blev i alla fall kvar där ett par timmar, tillsammans med alla sex elever som varit inblandade i projektet, och minglade, innan det var dags för fortsatt resa till en lokal pub. Joe Urbz och David Nygren ville gärna bjuda på en Whisky så här kvällen innan avfärd, vilket vi tyckte var ett trevligt initiativ. Att det dessutom var ett bachelors party för både brud ochbrudgum på gång i baren tyckte vi till att börja med var ett trevligt inslag. Men, jag säger bara men, när deras drickande nådde höjdpunkter som jag inte trodde att man skulle kunna komma på tanken att ägna sig åt kvällen före sitt bröllop så kom jag och Tommy av oss. Så det blev bara en virre för mig och en folköl för Tommy innan vi tog till reträtt till båthuset och en sista attack mot resväskorna. Jag undrar vilken kulör brudparet hade i ansiktet när det var dags att gå fram till altaret, var det vit eller grön. Tack i alla fall för en trevlig stund på puben Joe och David
Sista kvällen med gänget har nått sitt slut och vi stupar än en gång i säng och somnar ovaggade.
Snart på väg hem
Hälsar
Lennart O
Torsdag 1/5
Hej igen!!
Som ni ser så ligger jag efter några dagar i mitt bloggande. Vi har varit nu varit hemma några dagar men jag ska ändå försöka att ta resan dag för dag i denna blogg.
Vi hade i alla fall kommit fram till torsdagen i vår sista vecka här i Lake Arrowhead.
Dagen hade sin vanliga början med en resa upp till skolan och sen en skjuts till Crestline med Linda. Därefter så åkte jag och Tommy iväg för att hämta en bil som Tommy var lite spekulant på. Men en del saker pekade på att han borde titta lite noggrannare på bilen, så därför tog vi den till skolan och hissade upp den på en av lyftarna. Då visade det sig att misstankarna var välgrundade. Bilen hade varit rejält smälld och sedan fusklagad. Det var ett riktigt styggt veck i bottenplattan samt att den var närmare tre centimeter kortare på vänster sida än på den högra. Bilen var därför bara att lämna tillbaka till säljaren utan att det blev någon affär, så tyvärr, eller kanske tack och lov, så blev det ingen bil för Tommy under vår vistelse här.
Efter bilbesiktningen så drog jag och Tommy oss tillbaka till huset för att packa. Det krävdes faktiskt några timmar av sortering och stuvande av grejor för att få ner allt i våra väskor. Trots att jag köpt en extra resväska här på plats för att få med mig mina grejor hem. Jag inser att jag har handlat mer än någonsin, kläderna är ju så billiga så det är inte riktigt klokt. Jag köpte fem par jeans, Wrangler, och ett läderbälte för 180 dollar ( ca 1080 kr ). Är det inte fantastiskt, till och med jag känner mig som en shopoholic, men det går säkert över när jag kommer hem.
På eftermiddagen gjorde jag min premiärtur nerför berget som chaufför och utan Tommy bredvid mig. Så det var med lite skräckblandad förtjusning som jag rattade iväg neröver berget och in i gyttret, det bor ju faktiskt mer folk därnere än vad det gör i hela Sverige. Nu skulle vi inte så långt in i stan så det gick ju ganska bra, vi körde inte fel någonstans p g a Tommys bra vägbeskrivning. Jag hade i alla fall lovat att skjutsa Christofer och Stefan till Wall Mart så att dom skulle få handla av sig lite dom också. Christofer hade bestämt sig för att köpa en ny kamera av samma modell som den jag köpte, och sen ville dom handla lite annat också. Av bara farten så lyckdes jag köpa ett helt gäng med skjortor till utöver dom jag redan hade köpt. Wranglerskjorta = 12 dollar. Dickiesskjorta med t-skirt = 20 dollar. Är det konstigt om man känner för att handla - nä det tycker inte jag.
Under den stund som jag och grabbarna var ner till stan så var Linda, Tommy och Dave iväg och tittade på en bil som Lindas pojkvän, Oskar, ville köpa. Efter några timmars betänketid och några bilder skickade över atlanten så kom dom fram till att det skulle bli affär av det hela.
Kvällens aktiviteter bestod i att Nates föräldrar bjöd alla inblandade på middag i koreansk stil. Det var fantastiskt gott och dessutom mycket stilfullt uppdukat. En buffé med massor av både kött och grönt, samt ris och nudlar. Det är nästan så att det vattnas i munnen när men ser bilderna igen.
Att Nate och hans familj bor i ett hus som är av det större och vackrare slagen, med en utsikt över sjön, Lake Arrowhead, gjorde inte saken sämre. Det var en mycket trevlig upplevelse. Nates far hade tydligen ritat och stått för hela planerandet av om och tillbyggnaden av huset, så han var mycket glad över allt beröm han fick för sitt hus. Huset var byggt i en brant slänt och hade tre till fyra våningar beroende på hur man räknade. Det var mycket trappor men man fick ändå inte känslan av att dom var jobbiga, jag som tycker att våran trappa därhemma är jobbig.
Läcker entre eller hur?
Det är inte utan att jag som tillbringar en hel del tid i köket därhemma gärna skulle vilja ha ett sånt här kök jag också.
Återigen så tog dagen inte slut förrän det tog på och blev natt, så det blir nog så att vi får försöka vila när vi kommer hem.
Hälsar
Lennart "chauffören" O
Som ni ser så ligger jag efter några dagar i mitt bloggande. Vi har varit nu varit hemma några dagar men jag ska ändå försöka att ta resan dag för dag i denna blogg.
Vi hade i alla fall kommit fram till torsdagen i vår sista vecka här i Lake Arrowhead.
Dagen hade sin vanliga början med en resa upp till skolan och sen en skjuts till Crestline med Linda. Därefter så åkte jag och Tommy iväg för att hämta en bil som Tommy var lite spekulant på. Men en del saker pekade på att han borde titta lite noggrannare på bilen, så därför tog vi den till skolan och hissade upp den på en av lyftarna. Då visade det sig att misstankarna var välgrundade. Bilen hade varit rejält smälld och sedan fusklagad. Det var ett riktigt styggt veck i bottenplattan samt att den var närmare tre centimeter kortare på vänster sida än på den högra. Bilen var därför bara att lämna tillbaka till säljaren utan att det blev någon affär, så tyvärr, eller kanske tack och lov, så blev det ingen bil för Tommy under vår vistelse här.
Efter bilbesiktningen så drog jag och Tommy oss tillbaka till huset för att packa. Det krävdes faktiskt några timmar av sortering och stuvande av grejor för att få ner allt i våra väskor. Trots att jag köpt en extra resväska här på plats för att få med mig mina grejor hem. Jag inser att jag har handlat mer än någonsin, kläderna är ju så billiga så det är inte riktigt klokt. Jag köpte fem par jeans, Wrangler, och ett läderbälte för 180 dollar ( ca 1080 kr ). Är det inte fantastiskt, till och med jag känner mig som en shopoholic, men det går säkert över när jag kommer hem.
På eftermiddagen gjorde jag min premiärtur nerför berget som chaufför och utan Tommy bredvid mig. Så det var med lite skräckblandad förtjusning som jag rattade iväg neröver berget och in i gyttret, det bor ju faktiskt mer folk därnere än vad det gör i hela Sverige. Nu skulle vi inte så långt in i stan så det gick ju ganska bra, vi körde inte fel någonstans p g a Tommys bra vägbeskrivning. Jag hade i alla fall lovat att skjutsa Christofer och Stefan till Wall Mart så att dom skulle få handla av sig lite dom också. Christofer hade bestämt sig för att köpa en ny kamera av samma modell som den jag köpte, och sen ville dom handla lite annat också. Av bara farten så lyckdes jag köpa ett helt gäng med skjortor till utöver dom jag redan hade köpt. Wranglerskjorta = 12 dollar. Dickiesskjorta med t-skirt = 20 dollar. Är det konstigt om man känner för att handla - nä det tycker inte jag.
Under den stund som jag och grabbarna var ner till stan så var Linda, Tommy och Dave iväg och tittade på en bil som Lindas pojkvän, Oskar, ville köpa. Efter några timmars betänketid och några bilder skickade över atlanten så kom dom fram till att det skulle bli affär av det hela.
Kvällens aktiviteter bestod i att Nates föräldrar bjöd alla inblandade på middag i koreansk stil. Det var fantastiskt gott och dessutom mycket stilfullt uppdukat. En buffé med massor av både kött och grönt, samt ris och nudlar. Det är nästan så att det vattnas i munnen när men ser bilderna igen.
Att Nate och hans familj bor i ett hus som är av det större och vackrare slagen, med en utsikt över sjön, Lake Arrowhead, gjorde inte saken sämre. Det var en mycket trevlig upplevelse. Nates far hade tydligen ritat och stått för hela planerandet av om och tillbyggnaden av huset, så han var mycket glad över allt beröm han fick för sitt hus. Huset var byggt i en brant slänt och hade tre till fyra våningar beroende på hur man räknade. Det var mycket trappor men man fick ändå inte känslan av att dom var jobbiga, jag som tycker att våran trappa därhemma är jobbig.
Läcker entre eller hur?
Det är inte utan att jag som tillbringar en hel del tid i köket därhemma gärna skulle vilja ha ett sånt här kök jag också.
Återigen så tog dagen inte slut förrän det tog på och blev natt, så det blir nog så att vi får försöka vila när vi kommer hem.
Hälsar
Lennart "chauffören" O
Onsdag 30/4 - Sista april
Idag har vi en dag som vi redan från början vet att den kommer att vara fullspäckad.
Klockan 07.20 börjar en information om UTI, Universal Technical Institute, här på skolan. Mannen som höll i informationen heter Mark Oberly. I alla fall så berättade han om hur utbildningen går till och vilka kriterier som gäller för att man över huvud taget ska kunna få en plats där. Man måste först göra ett test, intagningsprov, sen så måste man ha fullständigt slutbetyg från high school. Dessutom så måste man ha ett intyg från undervisande lärare på ROP för fordon. Det är alltså inte bara att glida in på ett bananskal. En annan sak som är viktig är att man inte har dragit på sig några trafikböter eller liknande. Det finns ingen som tar emot en student med det ryktet, han ska ju köra deras kundbilar. UTI finns i alla fall på ett antal orter runt om i landet, men med lite olika inriktningar. Det finns bland annat auto - auto body, diesel trucks, motorcycles, marine och nascar. En del av informationen rörde lönen inom branchen, och är man duktig så kan man tjäna riktigt bra. En vanlig mekaniker tjänar ca 25000 till 30000 dollar medan en tekniker, d v s en riktigt duktig mekaniker kan tjäna 75000 till 100000 dollar om år vilket i mina ögon är riktigt bra betalt.
Efter informationen så åkte jag, Tommy och våra elever ner till Rancho Cocomonga för ett studiebesök på skolan. Där blev vi guidade runt av en kvinna som visade dom olika delarna. Det visade sig, vilket Tommy redan visste, att dom jobbade till viss del som vi gör med koncentrerade kurser. Upplägget var dock ytterligare specialiserat vilket vi skulle kunna ta lärdom av. Dessutom så hade dom ett utvecklat utbyte med branchen. Branchen satsade stora pengar i utbildningen och knöt ofta upp vissa elever direkt till sig. Eleven hade då utbildningen betald i utbyte mot att han lovade att han skulle jobba för företaget under ett par år minst. Lokalerna var fantastiska. Dom var stora och det var kliniskt rent överallt. Det fanns massor av utrustning, både stationer och kompletta bilar, och det var inte vilka bilar som helst utan det var allt från dom billiga modellerna upp till bilar i miljonklassen. Ett av momenten i utbildningen var att sätta ihop en V8-motor och montera den i t-bucket. För att få godkänt i kursen så måste dom lyckas med att få ut 340 hk vid bromsning i bromsbänk. Vi såg ett gäng som höll på med själva bromsmomentet när vi var där. Dom var verkligen tävlingsinriktade och jobbade intensivt med att justera och fixa, ett riktigt teamarbete. När vi gick därifrån fattades det ca 1,5 hk för ett godkänt resultat. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras anläggning och utrustning. Ett annat exempel är att det stod tio stycken halva bilar enbart för att lära ut bränslesystemet på, sen skulle man kunna rabla på hur länge som helst. Det var i alla fall ett mycket lärorikt studiebesök.
Häftig entre skulle man väl kunna säga.
I jämförelse så känns våra B21-motorer lite fnuttiga.
Här jobbade dom med bränslesystemet på ett tiotal liknande stationer.
Tuff verktygsvagn, eller hur?
Inga dåliga stationer att jobba på det här heller.
Nästa anhalt den här dagen var Knotts berry farm. Ett slag nöjesfält med en massa åkattraktioner plus att allt var uppbyggt i westernstil. Vi började med att åka stock , en sån där grej som man ska bli lite blöt i. Sen tog jag det lite lungt med åkandet medan Tommy, Linda, Christofer och Stefan åkte ett antal olika berg- och dalbanor med mera. Som slutkläm skulle dom åka en gammal berg- och dalbana helt byggd i trä och då kände jag att jag inte kunde fega längre så jag tog mig i kragen och åkte med. I början av turen ångrade jag mitt beslut för det gick fruktansvärt fort men efteråt så inträdde en känsla av eufori. Det var i alla fall rätt så roliga bilder som fanns att köpa när man hade åkt färdigt, så dom ska ni få se när vi kommer hem.
I den här berg och dalbanan åkte jag!!??
Som slutkläm på dagen så åkte vi upp till Hollywood för en stunds flanerande på gatorna där. Det kändes nog ganska häftigt för oss som aldrig varit där förut, att strosa bland alla dessa stjärnor med namn på trottoaren. Det blev en hel del fotograferande så ni får se lite bilder på dom när vi kommer hem.
Vi har sett dom, stjärnorna alltså, i verkligheten.
Mer om detta och allt annat när vi kommer hem.
Klockan var även idag runt midnatt när vi kom tillbaka till våra boenden.
Hälsar
Lennart "globetrottern" O
Klockan 07.20 börjar en information om UTI, Universal Technical Institute, här på skolan. Mannen som höll i informationen heter Mark Oberly. I alla fall så berättade han om hur utbildningen går till och vilka kriterier som gäller för att man över huvud taget ska kunna få en plats där. Man måste först göra ett test, intagningsprov, sen så måste man ha fullständigt slutbetyg från high school. Dessutom så måste man ha ett intyg från undervisande lärare på ROP för fordon. Det är alltså inte bara att glida in på ett bananskal. En annan sak som är viktig är att man inte har dragit på sig några trafikböter eller liknande. Det finns ingen som tar emot en student med det ryktet, han ska ju köra deras kundbilar. UTI finns i alla fall på ett antal orter runt om i landet, men med lite olika inriktningar. Det finns bland annat auto - auto body, diesel trucks, motorcycles, marine och nascar. En del av informationen rörde lönen inom branchen, och är man duktig så kan man tjäna riktigt bra. En vanlig mekaniker tjänar ca 25000 till 30000 dollar medan en tekniker, d v s en riktigt duktig mekaniker kan tjäna 75000 till 100000 dollar om år vilket i mina ögon är riktigt bra betalt.
Efter informationen så åkte jag, Tommy och våra elever ner till Rancho Cocomonga för ett studiebesök på skolan. Där blev vi guidade runt av en kvinna som visade dom olika delarna. Det visade sig, vilket Tommy redan visste, att dom jobbade till viss del som vi gör med koncentrerade kurser. Upplägget var dock ytterligare specialiserat vilket vi skulle kunna ta lärdom av. Dessutom så hade dom ett utvecklat utbyte med branchen. Branchen satsade stora pengar i utbildningen och knöt ofta upp vissa elever direkt till sig. Eleven hade då utbildningen betald i utbyte mot att han lovade att han skulle jobba för företaget under ett par år minst. Lokalerna var fantastiska. Dom var stora och det var kliniskt rent överallt. Det fanns massor av utrustning, både stationer och kompletta bilar, och det var inte vilka bilar som helst utan det var allt från dom billiga modellerna upp till bilar i miljonklassen. Ett av momenten i utbildningen var att sätta ihop en V8-motor och montera den i t-bucket. För att få godkänt i kursen så måste dom lyckas med att få ut 340 hk vid bromsning i bromsbänk. Vi såg ett gäng som höll på med själva bromsmomentet när vi var där. Dom var verkligen tävlingsinriktade och jobbade intensivt med att justera och fixa, ett riktigt teamarbete. När vi gick därifrån fattades det ca 1,5 hk för ett godkänt resultat. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras anläggning och utrustning. Ett annat exempel är att det stod tio stycken halva bilar enbart för att lära ut bränslesystemet på, sen skulle man kunna rabla på hur länge som helst. Det var i alla fall ett mycket lärorikt studiebesök.
Häftig entre skulle man väl kunna säga.
I jämförelse så känns våra B21-motorer lite fnuttiga.
Här jobbade dom med bränslesystemet på ett tiotal liknande stationer.
Tuff verktygsvagn, eller hur?
Inga dåliga stationer att jobba på det här heller.
Nästa anhalt den här dagen var Knotts berry farm. Ett slag nöjesfält med en massa åkattraktioner plus att allt var uppbyggt i westernstil. Vi började med att åka stock , en sån där grej som man ska bli lite blöt i. Sen tog jag det lite lungt med åkandet medan Tommy, Linda, Christofer och Stefan åkte ett antal olika berg- och dalbanor med mera. Som slutkläm skulle dom åka en gammal berg- och dalbana helt byggd i trä och då kände jag att jag inte kunde fega längre så jag tog mig i kragen och åkte med. I början av turen ångrade jag mitt beslut för det gick fruktansvärt fort men efteråt så inträdde en känsla av eufori. Det var i alla fall rätt så roliga bilder som fanns att köpa när man hade åkt färdigt, så dom ska ni få se när vi kommer hem.
I den här berg och dalbanan åkte jag!!??
Som slutkläm på dagen så åkte vi upp till Hollywood för en stunds flanerande på gatorna där. Det kändes nog ganska häftigt för oss som aldrig varit där förut, att strosa bland alla dessa stjärnor med namn på trottoaren. Det blev en hel del fotograferande så ni får se lite bilder på dom när vi kommer hem.
Vi har sett dom, stjärnorna alltså, i verkligheten.
Mer om detta och allt annat när vi kommer hem.
Klockan var även idag runt midnatt när vi kom tillbaka till våra boenden.
Hälsar
Lennart "globetrottern" O
Tisdag 29/4
Efter att vi skjutsat Linda till Davis drog jag och Tommy återigen iväg neför berget. Den här gången för att leverera en del motordelar till Dougans, så att dom ska kunna sätta ihop motorn som vi lämnade ner förra veckan. När vi ändå var nere så passade vi på att besöka Tommys gamle, ja han är 85 år, släkting, Clifford. Efter ett besök där så var vi iväg till en westernaffär där jag gjorde en del inköp. Fem par jeans, Wrangler, plus ett läderskärp, för 180 dollar. Det är väl nästan vad man får betala för ett par på hemmaplan. Efter det så blev det en repa för att titta på lite bilar, men det blev inga inköp idag.
Kvällen tillbringade vi hemma hos Joe Black. Det var grillfest där. Jag fick nu möjlighet att äta fisk, lax, för första gången sen vi kom hit och det ska ni veta var riktigt gott. Folk här är annars inga fiskätare, dom vill bara ha kött. Det fanns även revbensspjäll att välja på men dom valde jag bort den här dagen.
Snygg öppen spis tycker i alla fall jag.
Dave köpte en tröja för att testa vilka som var Svenskar. Kan man läsa det här utan att börja skratta så har man ingen humor.
Nu har jag inget mer att skriva om idag så det får bli lite kortare den här gången.
I morgon ska vi i alla fall ut på diverse aktiviteter så då blir det nog lite mer att skriva om.
Tack och hej.
Lennart
Kvällen tillbringade vi hemma hos Joe Black. Det var grillfest där. Jag fick nu möjlighet att äta fisk, lax, för första gången sen vi kom hit och det ska ni veta var riktigt gott. Folk här är annars inga fiskätare, dom vill bara ha kött. Det fanns även revbensspjäll att välja på men dom valde jag bort den här dagen.
Snygg öppen spis tycker i alla fall jag.
Dave köpte en tröja för att testa vilka som var Svenskar. Kan man läsa det här utan att börja skratta så har man ingen humor.
Nu har jag inget mer att skriva om idag så det får bli lite kortare den här gången.
I morgon ska vi i alla fall ut på diverse aktiviteter så då blir det nog lite mer att skriva om.
Tack och hej.
Lennart
Måndag 28/4
Återigen en tidig morgon. Klev upp strax efter sex trots att natten var sen innan jag och Linda, tillsammans med familjen Cory, kom hem till respektive hus. Ca halv två klev jag in genom dörren här i the boathaus. Det var i alla fall bara att bita i det sura äpplet och bege sig ut på vägarna igen. Linda skulle ju till Crestline och sin praktik. Hon såg oförskämt pigg ut trots att hon inte hade hunnit sova mer än några få timmar. Ja förresten så sov hon ett par timmar i bilen också, men många i hennes ålder skulle ha sett betydligt tröttare ut efter en sån natt.
Efter att ha varit till Crestline så begav jag mig till skolan och Joe Urbz domäner för att jobba med bloggen samt att skypa en stund. Där blev jag kvar i 3 till 4 timmar och fick möjlighet att prata med hela familjen, både dom hemmavid och med Erika i New York. Sen tog jag mig en lunch och en powernap nere i huset för att få lite återhämtning. Alla dom andra var ju ute efter vägarna hela dagen så jag hade faktiskt chansen att ta det lite lungt ett par timmar innan det var dags att plocka upp Linda och skjutsa hem henne. Hon såg fortfarande pigg och alert ut och hade tydligen haft en bra dag hos Davis.
Tanken med den här dagen var från början att vi skulle ha varit till Palm Springs och hälsat på Mary och Mike Shanahan. Nu blev det tyvärr inte så på grund av att Tommy och Dave med elever behövde längre tid än vad dom trott för att ta sig hem från Las Vegas. Dem ändrade planerna bestod i alla fall av att jag fick skjutsa hem resterande elever när dom kom fram till skolan, medans Dave och Tommy lastade av Camaron. Efter detta så var det bara att åka nerför berget en gång till för att hämta husbilen och Corvetten, det ekipaget var för tungt för att köra upp på egen hand så dom måste dela på dom. Om jag inte har förklarat det förut så är det en mycket lång, brant och krokig väg upp hit till Lake Arrowhead. Jag skulle nästan kunna säga, släng dig i väggen trollstigen. Förutom att det är brant och krokigt så kör många som biltjuvar. Om jag kör det som jag tycker är för fort, trots att jag sällan klarar av att överstiga hastighetsbegränsningarna, så blir man gång på gång omkörd. Vi brukar skämta och säga att till och med småbarnsmammorna med barnet vid bröstet kör om oss trots att det nästan skriker i våra däck. I vilket fall som helst så var klockan halv tolv även ikväll innan vi kunde bege oss hemåt, så det blev åter en full dag.
För transportplutonen
Lennart O
Efter att ha varit till Crestline så begav jag mig till skolan och Joe Urbz domäner för att jobba med bloggen samt att skypa en stund. Där blev jag kvar i 3 till 4 timmar och fick möjlighet att prata med hela familjen, både dom hemmavid och med Erika i New York. Sen tog jag mig en lunch och en powernap nere i huset för att få lite återhämtning. Alla dom andra var ju ute efter vägarna hela dagen så jag hade faktiskt chansen att ta det lite lungt ett par timmar innan det var dags att plocka upp Linda och skjutsa hem henne. Hon såg fortfarande pigg och alert ut och hade tydligen haft en bra dag hos Davis.
Tanken med den här dagen var från början att vi skulle ha varit till Palm Springs och hälsat på Mary och Mike Shanahan. Nu blev det tyvärr inte så på grund av att Tommy och Dave med elever behövde längre tid än vad dom trott för att ta sig hem från Las Vegas. Dem ändrade planerna bestod i alla fall av att jag fick skjutsa hem resterande elever när dom kom fram till skolan, medans Dave och Tommy lastade av Camaron. Efter detta så var det bara att åka nerför berget en gång till för att hämta husbilen och Corvetten, det ekipaget var för tungt för att köra upp på egen hand så dom måste dela på dom. Om jag inte har förklarat det förut så är det en mycket lång, brant och krokig väg upp hit till Lake Arrowhead. Jag skulle nästan kunna säga, släng dig i väggen trollstigen. Förutom att det är brant och krokigt så kör många som biltjuvar. Om jag kör det som jag tycker är för fort, trots att jag sällan klarar av att överstiga hastighetsbegränsningarna, så blir man gång på gång omkörd. Vi brukar skämta och säga att till och med småbarnsmammorna med barnet vid bröstet kör om oss trots att det nästan skriker i våra däck. I vilket fall som helst så var klockan halv tolv även ikväll innan vi kunde bege oss hemåt, så det blev åter en full dag.
För transportplutonen
Lennart O
Söndag - Den stora dagen
Återigen en frukost på stående fot. Jag köpte kaffe och macka på Starbucks medan dom andra köpte mexikansk frukost igen. Det ska bli skönt att komma hem till filmjölken om en vecka, jag börjar få lite halsbränna.
Vädret är ungefär det samma idag som igår, med det undantaget att vinden avtog på eftermiddagen. man börjar se lite tomataktig ut i ansiktet. Som tur var så köpte jag ju en hatt i förra veckan så jag klarar mig ganska bra.
Tommy och Dave kör i stort sett hela dagen. Det har varit väldigt spännande. Tommy tog sig till kvartsfinal men blev där utslagen, ett riktigt bra resultat med tanke på var tävlingen gick av stapeln och motståndet som fanns på banan. Att han dessutom körde en bil som han inte är van vid gjorde väl inte insatsen sämre. Det gick ännu bättre för Dave. Han slog ut en efter en tills han till slut var i final, vilken han också tog hem. Dave vann alltså sin klass, bracket 1. Det var hans första seger sen 1994 så det var en riktigt stor händelse. Ni ska tro att det var jubel i busken, eller rättare sagt i målområdet och senare i depån. Det var prisutdelning och fotografering av hela teamet, så det var riktigt högtidligt. Att man dessutom kunde se hela tãvlingen på nätet även hemma i Svedala var en extra dimension för Tommy, för han hade kontakt med kompisar därhemma vilka såg tävlingen och mejlade kommentarer mellan heaten.
Eleverna fick även idag lovord för sin insats runt tävlingen. JÄTTEDUKTIGA
När tävlingen var slut så var det dags att packa ihop alla grejor, vilket tog sin lilla tid. Koncentrationen var ju inte direkt riktad mot själva packandet av förklarliga själ. I vanliga fall skulle vi ha varit hemma innan packandet var klart men nu gick ju tävlingen så bra så tiden rann iväg.
I alla fall så var det slutligen dags för mig och Linda samt Nicole och hennes föräldrar att dra iväg hemåt. Linda skulle ju jobba på måndag morgon så det var bara att dra iväg. Jag fick ta rygg på Trevor Cory vilken visade mig vägen hemåt genom mörkret. Klockan var halv två innan vi var hemma i Lake Arrowhead så det blev en dryg dag även idag/igår.
I morgon har alla elever i teamet utom Linda en fridag från skolan eftersom dom inte hinner hem förrän skolan är slut. Anledningen till att Linda inte får vara ledig är tt hon då skulle tappa en av dom bästa dagarna på resan, dom hos Davis.
Ha det så bra på lovet alla ni därhemma som har lov eller är lediga eller elevbefriade.
Hälsar
Lennart O
Vädret är ungefär det samma idag som igår, med det undantaget att vinden avtog på eftermiddagen. man börjar se lite tomataktig ut i ansiktet. Som tur var så köpte jag ju en hatt i förra veckan så jag klarar mig ganska bra.
Tommy och Dave kör i stort sett hela dagen. Det har varit väldigt spännande. Tommy tog sig till kvartsfinal men blev där utslagen, ett riktigt bra resultat med tanke på var tävlingen gick av stapeln och motståndet som fanns på banan. Att han dessutom körde en bil som han inte är van vid gjorde väl inte insatsen sämre. Det gick ännu bättre för Dave. Han slog ut en efter en tills han till slut var i final, vilken han också tog hem. Dave vann alltså sin klass, bracket 1. Det var hans första seger sen 1994 så det var en riktigt stor händelse. Ni ska tro att det var jubel i busken, eller rättare sagt i målområdet och senare i depån. Det var prisutdelning och fotografering av hela teamet, så det var riktigt högtidligt. Att man dessutom kunde se hela tãvlingen på nätet även hemma i Svedala var en extra dimension för Tommy, för han hade kontakt med kompisar därhemma vilka såg tävlingen och mejlade kommentarer mellan heaten.
Eleverna fick även idag lovord för sin insats runt tävlingen. JÄTTEDUKTIGA
När tävlingen var slut så var det dags att packa ihop alla grejor, vilket tog sin lilla tid. Koncentrationen var ju inte direkt riktad mot själva packandet av förklarliga själ. I vanliga fall skulle vi ha varit hemma innan packandet var klart men nu gick ju tävlingen så bra så tiden rann iväg.
I alla fall så var det slutligen dags för mig och Linda samt Nicole och hennes föräldrar att dra iväg hemåt. Linda skulle ju jobba på måndag morgon så det var bara att dra iväg. Jag fick ta rygg på Trevor Cory vilken visade mig vägen hemåt genom mörkret. Klockan var halv två innan vi var hemma i Lake Arrowhead så det blev en dryg dag även idag/igår.
I morgon har alla elever i teamet utom Linda en fridag från skolan eftersom dom inte hinner hem förrän skolan är slut. Anledningen till att Linda inte får vara ledig är tt hon då skulle tappa en av dom bästa dagarna på resan, dom hos Davis.
Ha det så bra på lovet alla ni därhemma som har lov eller är lediga eller elevbefriade.
Hälsar
Lennart O
Tävlingar i Las Vegas
Ingen sovmorgon idag heller!
Frukost på Taco Bell, bacon och äggröra i ett tortillabröd för mig. Det smakade riktigt bra ãven om det kãndes lite ovanligt.
Resten av dagen betod av ett antal provkörningar för att få till en bra idealtid på bilen. Jag har nu lärt mig att man inte får köra fortare än idealtiden för då vinner motståndaren om inte han också gör samma sak fast grövre, eller att han har kört mot rödljus. Eleverna är verkligen engagerade och jobbar på ett bra och ansvarsfullt sätt. Både Dave och Tommy kan koncentrera sig på det dom ska göra, nämligen köra. Bilarna är alltid tankade och klara, luften kollad med mera, när det är dags för tävling.
Temperaturen på banan är drygt 30 grader celsius plus att det blåser en hel del. Detta innebär att det inte känns så himla hett, även om vi är på en stor asfaltplan. Risken är dock uppenbar att man skulle kunna bränna sig om man inte tänker sig för. Tack och lov för att det var några som tagit med sig solskyddskräm, jag hade inte det men jag fick lite av dom andra.
Vad gäller dom där viktiga detaljerna som mat så blev det hamburgarlunch idag. I övrigt så hade Nicoles föräldrar, Trevor och Hadasa med sig dryck och mackor åt alla som ville. Inte illa, för det går ju åt en hel del vatten och läsk en sån här dag. Vad som var en trevlig upplevelse var att det inte fanns en enda människa som var berusad på hela området, jag hade väl lite förutfattade meningar där.
Någon gång strax efter lunchtid så kom Joe och Rose tillsammans med lilla Allie upp till tävlingen för att fotografera och dokumentera lite. En lång resa för lite bilder. Det var ca 40 mil att åka, enkel resa, så det var ingen liten tripp, speciellt som dom vände hemåt på kvällen igen.
Idag slutade faktiskt aktiviteterna på banan i sextiden så vi kom till hotellet redan vid halvsjutiden. Efter en vilopaus med dusch och en powernap så gick vi ut och åt middag för att sen göra en runda på stan. Vi besökte världens största souvernirbutik, och sen blev det en liten rundtur efter stripen, huvudgatan. Men nu var klockan redan halv ett och vi skulle upp tidigt även på söndagen så det var bara att återvända till hotellet för några timmars sömn.
Jag köpte faktiskt ett par begagnade kortlekar i souvernirbutiken, tänka sig. Det var det närmaste jag kom något spelande även om hotellet var knökfullt av spelautomater. Det var faktiskt beklämmande att se alla människor som satt vid automaterna, med kreditkortet inmatat i apparaten. Undrar hur många som hade koll på hur mycket dom spelade bort förrän dagen efter.
Hälsar
Lennart "the gambler" O
Frukost på Taco Bell, bacon och äggröra i ett tortillabröd för mig. Det smakade riktigt bra ãven om det kãndes lite ovanligt.
Resten av dagen betod av ett antal provkörningar för att få till en bra idealtid på bilen. Jag har nu lärt mig att man inte får köra fortare än idealtiden för då vinner motståndaren om inte han också gör samma sak fast grövre, eller att han har kört mot rödljus. Eleverna är verkligen engagerade och jobbar på ett bra och ansvarsfullt sätt. Både Dave och Tommy kan koncentrera sig på det dom ska göra, nämligen köra. Bilarna är alltid tankade och klara, luften kollad med mera, när det är dags för tävling.
Temperaturen på banan är drygt 30 grader celsius plus att det blåser en hel del. Detta innebär att det inte känns så himla hett, även om vi är på en stor asfaltplan. Risken är dock uppenbar att man skulle kunna bränna sig om man inte tänker sig för. Tack och lov för att det var några som tagit med sig solskyddskräm, jag hade inte det men jag fick lite av dom andra.
Vad gäller dom där viktiga detaljerna som mat så blev det hamburgarlunch idag. I övrigt så hade Nicoles föräldrar, Trevor och Hadasa med sig dryck och mackor åt alla som ville. Inte illa, för det går ju åt en hel del vatten och läsk en sån här dag. Vad som var en trevlig upplevelse var att det inte fanns en enda människa som var berusad på hela området, jag hade väl lite förutfattade meningar där.
Någon gång strax efter lunchtid så kom Joe och Rose tillsammans med lilla Allie upp till tävlingen för att fotografera och dokumentera lite. En lång resa för lite bilder. Det var ca 40 mil att åka, enkel resa, så det var ingen liten tripp, speciellt som dom vände hemåt på kvällen igen.
Idag slutade faktiskt aktiviteterna på banan i sextiden så vi kom till hotellet redan vid halvsjutiden. Efter en vilopaus med dusch och en powernap så gick vi ut och åt middag för att sen göra en runda på stan. Vi besökte världens största souvernirbutik, och sen blev det en liten rundtur efter stripen, huvudgatan. Men nu var klockan redan halv ett och vi skulle upp tidigt även på söndagen så det var bara att återvända till hotellet för några timmars sömn.
Jag köpte faktiskt ett par begagnade kortlekar i souvernirbutiken, tänka sig. Det var det närmaste jag kom något spelande även om hotellet var knökfullt av spelautomater. Det var faktiskt beklämmande att se alla människor som satt vid automaterna, med kreditkortet inmatat i apparaten. Undrar hur många som hade koll på hur mycket dom spelade bort förrän dagen efter.
Hälsar
Lennart "the gambler" O
Resan till Las Vegas
Klockan åtta på morgonen började vi resan mot Las Vegas. Det gick ganska trögt till att börja med. Husbilen hade fel på tändinställningen så det gick riktigt trögt i backarna när vi skulle upp över bergen. Efter ett antal stopp och justering med hjälp av det mänskliga örat och en ringnyckel som enda instrument så blev det lite bättre fart på ekipaget. Det var i alla fall ett riktigt resandesällskap med två trailers med bilar på plus en golfbil för att transportera folk mellan depån och tävlingsområdet. Dessutom så var vi nio personer plus en massa verktyg och reservdelar plus vår hyrbil som följebil och för transport av dom Svenska eleverna.
När det drog ihop sig till lunch så hittade vi i alla fall ett hamburgerhak efter vägen inte långt från gränsen till Nevada. När jag och Tommy stod i kön och pratade så var det en Tysk tjej som vände sig om och frågade om vi kom från Sverige. Det visade sig att hon hade bott i Sverige i ett år när hon var liten så hon kände igen vårt språk även om hon inte kunde prata Svenska i dagsläget. Hon var på besök hos en tjej som var född och bodde i Californien, men som hade bott i Sverige och läst Svenska ett par år. Hon hade dessutom haft en Svensk pojkvänn så hon kunde prata lite Svenska. Det var i alla fall en trevlig upplevelse även om den bara pågick en kvart över en hamburgare.
Resan tog i alla fall betydligt längre tid än vad vi hade trott. Klockan var fyra innan vi kom fram till Las Vegas. När vi kommit fram var det dags för provkörning av bilarna plus färdigställande av depån. Tommy fick köra två repor medan Dave bra fick köra en. Eleverna jobbar jättebra i depån och vid framkörning och start. Min uppgift här på plats är att fotografera, så det har blivit några hundra bilder på bilar i alla skepnader. Dessutom så har jag fotat en hel del dekorationer, vilka ska användas till kursen dekorationslackering.
Jag fick i alla fall sen en både spännande och skrämmande krasch. Det var en bil som fick kast och gick in i muren på sin sida, därefter sladdade han över på motståndarens sida, dom krockade lyckligtvis inte, sen for han åter över på sin egen sida och rakt in i muren. Bilen blev mycket illa tilltygad. Hur det gick för föraren vet jag inte men dom hämtade honom med ambulans och skjutsade honom till den egna husbilen.
Det blev en sen kväll. innan vi kom tillbaka till hotellet så var klockan halv ett och vi hade inte hunnit äta middag. Men vi sov ändå som stockar fram till morgonen.
Hälsar
Fotografen Olsson
När det drog ihop sig till lunch så hittade vi i alla fall ett hamburgerhak efter vägen inte långt från gränsen till Nevada. När jag och Tommy stod i kön och pratade så var det en Tysk tjej som vände sig om och frågade om vi kom från Sverige. Det visade sig att hon hade bott i Sverige i ett år när hon var liten så hon kände igen vårt språk även om hon inte kunde prata Svenska i dagsläget. Hon var på besök hos en tjej som var född och bodde i Californien, men som hade bott i Sverige och läst Svenska ett par år. Hon hade dessutom haft en Svensk pojkvänn så hon kunde prata lite Svenska. Det var i alla fall en trevlig upplevelse även om den bara pågick en kvart över en hamburgare.
Resan tog i alla fall betydligt längre tid än vad vi hade trott. Klockan var fyra innan vi kom fram till Las Vegas. När vi kommit fram var det dags för provkörning av bilarna plus färdigställande av depån. Tommy fick köra två repor medan Dave bra fick köra en. Eleverna jobbar jättebra i depån och vid framkörning och start. Min uppgift här på plats är att fotografera, så det har blivit några hundra bilder på bilar i alla skepnader. Dessutom så har jag fotat en hel del dekorationer, vilka ska användas till kursen dekorationslackering.
Jag fick i alla fall sen en både spännande och skrämmande krasch. Det var en bil som fick kast och gick in i muren på sin sida, därefter sladdade han över på motståndarens sida, dom krockade lyckligtvis inte, sen for han åter över på sin egen sida och rakt in i muren. Bilen blev mycket illa tilltygad. Hur det gick för föraren vet jag inte men dom hämtade honom med ambulans och skjutsade honom till den egna husbilen.
Det blev en sen kväll. innan vi kom tillbaka till hotellet så var klockan halv ett och vi hade inte hunnit äta middag. Men vi sov ändå som stockar fram till morgonen.
Hälsar
Fotografen Olsson
Torsdag 24/4
Efter dom vanliga morgonrutinerna med en liten koll av elevläget och en transport ner till Davis så har större delen av dagen inneburit förberedelser inför morgondagens avfärd mot Las Vegas.
Ett par av dagens händelser är bland annat att Christofer nu nått så långt med projektbilen att dom kunnat starta och köra in den i verkstaden. Han har kopplat upp dom delar av elsystemet som behövs plus att han har sett till att koppling med mera fungerar. Detta kan vara lite besvärligt ibland när bilen har stått så pass länge som den här bilen har stått. En annan sak är att jag har beställt en Ipod åt Jonas så att jag ska hinna få den innan jag far hem nästa helg. Den blev inte så himla mycket billigare än man skulle kunna tro, det ska ju till skatt på alla priser här också, dessutom så kostar den gratis frakten några dollar!!!??? Den blev i alla fall några hundra kronor billigare än i Sverige, dessutom så får man namnet ingraverat, gratis...
Klockan var i alla fall ganska sen innan jag och Tommy kom hem från skolan. I vanlig ordning så är det en hel del som ska fixas på dessa tävlingsbilar kvällen innan avfärd.
Ha det så bra där hemma.
Hälsar
Lennart
Ett par av dagens händelser är bland annat att Christofer nu nått så långt med projektbilen att dom kunnat starta och köra in den i verkstaden. Han har kopplat upp dom delar av elsystemet som behövs plus att han har sett till att koppling med mera fungerar. Detta kan vara lite besvärligt ibland när bilen har stått så pass länge som den här bilen har stått. En annan sak är att jag har beställt en Ipod åt Jonas så att jag ska hinna få den innan jag far hem nästa helg. Den blev inte så himla mycket billigare än man skulle kunna tro, det ska ju till skatt på alla priser här också, dessutom så kostar den gratis frakten några dollar!!!??? Den blev i alla fall några hundra kronor billigare än i Sverige, dessutom så får man namnet ingraverat, gratis...
Klockan var i alla fall ganska sen innan jag och Tommy kom hem från skolan. I vanlig ordning så är det en hel del som ska fixas på dessa tävlingsbilar kvällen innan avfärd.
Ha det så bra där hemma.
Hälsar
Lennart
Lindas tankar och minnen
hej!
nu ar det torsdag andra veckan. jag sitter pa skolan i urbz mediarum.
Det har varit mycket att gora och mycket att se nar vi har varit har. vi har lagt oss tidigt och gatt upp tidigt varje dag. till och med pa helgerna. kanns lite segt men det ar vart det nar man far aka till olika stallen som man bara sett i film. Det ar riktigt haftigt.
Forsta veckan sa var jag pa skolan hela veckan. Fick folja med pa lektioner och bli lite utfragad. vanligaste fragorna ar ju -Ar det kallt i sverige? -Ar det mycket sno? vart i sverige bor du? men sen har jag aven fatt fragor om olika namn uttalas pa likadant satt
och om killarna ar likadana har i usa som i sverige. och massa fragor om skolan och skilladen och sa..
Och det ar ganska stor skillnad.
For det forsta sa har dom 6 lektioner varje dag. men kan aven ha en sjunde som tillvalskurs. De borjar 07.20 varje dag och slutar runt 2 tiden. och da har de tex. matte, engelska, ceramics(drejning och grejer), printing shop,marine science och auto shop.. och de kurser
man har valt har man samma tid varenda dag. om och om igen. jamfort med varat schema. jag tycker det ar ganska trist att ha samma saker varenda dag. sa jag gar till ceramics istallet for historia och jag gar till mediarummet istaller for att ha spanska tex. Bara for att variera lite.
och att fa testa lite nya grejer.
Det ar manga lektioner de maste fraga efter ett pass for att fa ga pa toaletten. for blir man ertappat ute i korridorerna utan tillstand sa blir det kvarsittning eller nat sant. varje lektion ar ca. 50 min lang. till och med auto shop och dom har praktiska amnena.. det ar trist. man hinner
knappt paborja nagonting innan man maste ga pa nasta lekton. dom har en klocka som ringer ca 10 min innan en lektion borjar. sen ringer den nar lektionen borjar och da ska man redan vara pa plats. efter lektonen sa aven om man ar klar sa gar ingen darifran forran klockan ringer ut.
korta luncher jamfo rt med vara. dom har ca. 30 min lang lunch. De ater oftast i en stor cafeteria. Maten man koper dar ar juice,c chokladmjolk,"potatisbulle" pizza el. biffmacka. och lite chips och kakor och grejer. en san lunch kostar ca 2 dollar att kopa. sen saljer dom mycket energidrycker och sadant.
Men vi tar med mat hemifran istallet for att ata den maten. aven om jag blivit bjuden pa det tva ganger for att testa.
Det ar en stor skola. Knapptyst i korridorerna under lektionstid. sen riktigt hogljudt nar det ar rast. det ekar ju i korridorerna ocksa sa. och det ar mycket folk att trangas med. som i film.
Sen maten ar mycket annorlunda. vi har inte haft sa jattemanga hemmagjorda middagar hos oss. utan mest atit ute. nar vi atit hemma ar det typ spagetti och nan stek. korv med brod och lite sanna grejer. ater vi ute finns det ju hur manga olika fastfood stallen som helst. allt beror pa vad du vill ha for mat.
vi har atit mycket pa del taco.. som ar vad det later som. ett tacostalle. sen har vi atit hamburga de,pizza och lite sant. vi var och at pannkakor pa I hop pa min fodelsedag. pa det amerikanska sattet. fluffiga pannkakor i en hog och sylt och gradde over det hade jag pa min. och banan. det var ganska gott men matt
blev man! sen kom servitrisen ut med ett stort glas glass och grejer och sjong. det var jattegott men jag orkade knappt ata nagot. det fanns manga siraps sorter. vanlig, jordgubb, bjornbar och lite bar sorter.
Vi har besokt lite stallen som Venice beach, Pomona swap meet, dragracing i Fontana. sen for vi till San diego och var pa sea world. det var haftigt. de hade en stor val show dar. det var haftigt att se,valen hoppas omkring och skvatte ner publiken pa komando och spottade vatten pa dem =P det var en riktigt stor val.
Sen kanske vi ska till hollywood nagonting ocksa. och pa en stor baseboll match. det blir haftigt.
Sen har vi varit och shoppat pa stora gallerior. sen nu i helgeb bar det av till las vegas. dar ska vi pa dragracing. Dave( auto shop lararen) har tva bilar h an ska tavla med. En camaro och en corvette. sa vi utbytesstudenter
ska vara pit crew da som vi var i fontana. las vegas kommer bli riktigt haftigt att se. och det kommer vara riktigt varmt.runt 40-45 grader varmt.. vi far val se vem som ser ut som en krabba nar man kommer hem til sverige.. hehe
Sa det har ar sista veckan jar ar pa skolan. sen ska jag till Davis Auto and Body Shop nere i crestline. jag blir nog dar 3-4 dagar som det lat bara. for vi ska ut och se olika stallen och ha middagar och grejer sa. pa onsdag ska vi till nat fordonsuniversitet tror jag det var och efter det till noxbury farm.
Ett nojesfalt fast i western stil. rollercoasters i tra och sa =P
hur som helst. familjen jag bor hos ar valdigt trevlig och man om att allt ska vara bra hela tiden. det ar bra.
och det ar riktigt haftigt stalle det har berget. mycket storre an jag trodde det skulle vara. manga snirkliga vagar och manga "egna" hus. de ar byggda pa ett sa speciellt satt.. inte som i sverige.. ve tinte h ur jag ska forklara. men de ar fran iaf. vi ar hogre upp an molnen.
och storvagen ner fran berger till LA ar 2 filig i bada hallen. snabbt tempo och manga svangar.. jag mar latt illa nar vi aker bil pa berget. haha jag tror det ar 2 mil ner till "plattlandet" mer eller mindre. otrolig utsikt och stallen man har sett i film aven har uppe pa berget.
nu kommer jag inte pa nagot mer att saga. men det finns nog mycket mer att saga..
hade gott!
halsningar Linda
Lindas alias i bilddagboken = rockigt
nu ar det torsdag andra veckan. jag sitter pa skolan i urbz mediarum.
Det har varit mycket att gora och mycket att se nar vi har varit har. vi har lagt oss tidigt och gatt upp tidigt varje dag. till och med pa helgerna. kanns lite segt men det ar vart det nar man far aka till olika stallen som man bara sett i film. Det ar riktigt haftigt.
Forsta veckan sa var jag pa skolan hela veckan. Fick folja med pa lektioner och bli lite utfragad. vanligaste fragorna ar ju -Ar det kallt i sverige? -Ar det mycket sno? vart i sverige bor du? men sen har jag aven fatt fragor om olika namn uttalas pa likadant satt
och om killarna ar likadana har i usa som i sverige. och massa fragor om skolan och skilladen och sa..
Och det ar ganska stor skillnad.
For det forsta sa har dom 6 lektioner varje dag. men kan aven ha en sjunde som tillvalskurs. De borjar 07.20 varje dag och slutar runt 2 tiden. och da har de tex. matte, engelska, ceramics(drejning och grejer), printing shop,marine science och auto shop.. och de kurser
man har valt har man samma tid varenda dag. om och om igen. jamfort med varat schema. jag tycker det ar ganska trist att ha samma saker varenda dag. sa jag gar till ceramics istallet for historia och jag gar till mediarummet istaller for att ha spanska tex. Bara for att variera lite.
och att fa testa lite nya grejer.
Det ar manga lektioner de maste fraga efter ett pass for att fa ga pa toaletten. for blir man ertappat ute i korridorerna utan tillstand sa blir det kvarsittning eller nat sant. varje lektion ar ca. 50 min lang. till och med auto shop och dom har praktiska amnena.. det ar trist. man hinner
knappt paborja nagonting innan man maste ga pa nasta lekton. dom har en klocka som ringer ca 10 min innan en lektion borjar. sen ringer den nar lektionen borjar och da ska man redan vara pa plats. efter lektonen sa aven om man ar klar sa gar ingen darifran forran klockan ringer ut.
korta luncher jamfo rt med vara. dom har ca. 30 min lang lunch. De ater oftast i en stor cafeteria. Maten man koper dar ar juice,c chokladmjolk,"potatisbulle" pizza el. biffmacka. och lite chips och kakor och grejer. en san lunch kostar ca 2 dollar att kopa. sen saljer dom mycket energidrycker och sadant.
Men vi tar med mat hemifran istallet for att ata den maten. aven om jag blivit bjuden pa det tva ganger for att testa.
Det ar en stor skola. Knapptyst i korridorerna under lektionstid. sen riktigt hogljudt nar det ar rast. det ekar ju i korridorerna ocksa sa. och det ar mycket folk att trangas med. som i film.
Sen maten ar mycket annorlunda. vi har inte haft sa jattemanga hemmagjorda middagar hos oss. utan mest atit ute. nar vi atit hemma ar det typ spagetti och nan stek. korv med brod och lite sanna grejer. ater vi ute finns det ju hur manga olika fastfood stallen som helst. allt beror pa vad du vill ha for mat.
vi har atit mycket pa del taco.. som ar vad det later som. ett tacostalle. sen har vi atit hamburga de,pizza och lite sant. vi var och at pannkakor pa I hop pa min fodelsedag. pa det amerikanska sattet. fluffiga pannkakor i en hog och sylt och gradde over det hade jag pa min. och banan. det var ganska gott men matt
blev man! sen kom servitrisen ut med ett stort glas glass och grejer och sjong. det var jattegott men jag orkade knappt ata nagot. det fanns manga siraps sorter. vanlig, jordgubb, bjornbar och lite bar sorter.
Vi har besokt lite stallen som Venice beach, Pomona swap meet, dragracing i Fontana. sen for vi till San diego och var pa sea world. det var haftigt. de hade en stor val show dar. det var haftigt att se,valen hoppas omkring och skvatte ner publiken pa komando och spottade vatten pa dem =P det var en riktigt stor val.
Sen kanske vi ska till hollywood nagonting ocksa. och pa en stor baseboll match. det blir haftigt.
Sen har vi varit och shoppat pa stora gallerior. sen nu i helgeb bar det av till las vegas. dar ska vi pa dragracing. Dave( auto shop lararen) har tva bilar h an ska tavla med. En camaro och en corvette. sa vi utbytesstudenter
ska vara pit crew da som vi var i fontana. las vegas kommer bli riktigt haftigt att se. och det kommer vara riktigt varmt.runt 40-45 grader varmt.. vi far val se vem som ser ut som en krabba nar man kommer hem til sverige.. hehe
Sa det har ar sista veckan jar ar pa skolan. sen ska jag till Davis Auto and Body Shop nere i crestline. jag blir nog dar 3-4 dagar som det lat bara. for vi ska ut och se olika stallen och ha middagar och grejer sa. pa onsdag ska vi till nat fordonsuniversitet tror jag det var och efter det till noxbury farm.
Ett nojesfalt fast i western stil. rollercoasters i tra och sa =P
hur som helst. familjen jag bor hos ar valdigt trevlig och man om att allt ska vara bra hela tiden. det ar bra.
och det ar riktigt haftigt stalle det har berget. mycket storre an jag trodde det skulle vara. manga snirkliga vagar och manga "egna" hus. de ar byggda pa ett sa speciellt satt.. inte som i sverige.. ve tinte h ur jag ska forklara. men de ar fran iaf. vi ar hogre upp an molnen.
och storvagen ner fran berger till LA ar 2 filig i bada hallen. snabbt tempo och manga svangar.. jag mar latt illa nar vi aker bil pa berget. haha jag tror det ar 2 mil ner till "plattlandet" mer eller mindre. otrolig utsikt och stallen man har sett i film aven har uppe pa berget.
nu kommer jag inte pa nagot mer att saga. men det finns nog mycket mer att saga..
hade gott!
halsningar Linda
Lindas alias i bilddagboken = rockigt
Onsdag 23/4
Ny dag med nya utmaningar!
Efter att ha kollat läget och skjutsat Christofer till Davies så var det dags för en stunds kontakt med hemlandet i öster. Tommy började med en skyperunda med de sina och sen skypade jag med Erika i New York och därefter med Yvonne och Jonas där hemma. Därefter så var det dags för ett par timmar vid bloggen.
Medan jag väntade på Tommy så pratade jag en del med Stefan och Linda. Stefan höll på med en sista finslipning på sitt projektarbete innan han skulle skicka det hem till skolan så att det skulle finnas med på torsdagens utställning. Linda höll på och tjattade med dom där hemma, både via nätet och via telefon tror jag.
Om ni vill se mer bilder så har både Christofer och Linda en varsin sida på bilddagboken där dom lägger ut en hel del bilder. Jag har kollat med dom och det är ok att jag lämnar ut deras alias. Tyvärr så kommer jag i nuläget bara ihåg Christofers, vilket är Thyselius. Jag återkommer med Lindas så snart som möjligt.
Eftermiddagen tillbringade jag, David Nygren och Joe Urbz på en golfbana i närheten. Spelet var väl inte direkt brilliant men banan var desto bättre. Att det dessutom var lyxvillor i parti och minut runt banan gav spelet och dagen en extra dimension. Att vara medlem i klubben kostar 17 000 dollar i inträde plus 400 dollar i månaden för att få spela. Jag förmodar att det är fler än jag som har åsikter om detta. Ingenting för min plånbok i alla fall. En liten jämförelse är att månadskostnaden är högre här än vad jag betalar för ett helt år i Krokom.
Efter golfen var det dags för ytterligare en ny upplevelse för mig. David bjöd oss på sushi, vilket jag aldrig har ätit förut. Det smakade bättre än jag trodde. Det enda jag inte fixade var musslor/ostron. Inte min konsistens på den varan.
Tommy och Dave är i alla fall nere på plattlandet för att hälsa på en svensk kille som driver en firma här där dom renoverar växellådor, i första hand automatiska om jag förstått det hela rätt. Därefter skulle dom titta på en bil som Tommy är spekulant på, en PT-cruiser.
Tommy har i alla fall inte kommit hem när jag skriver dessa rader, och det är första gången som jag känner att jag kommit ikapp med min information till er där hemma.
Hälsar
Lennart "Niklaus" O
Efter att ha kollat läget och skjutsat Christofer till Davies så var det dags för en stunds kontakt med hemlandet i öster. Tommy började med en skyperunda med de sina och sen skypade jag med Erika i New York och därefter med Yvonne och Jonas där hemma. Därefter så var det dags för ett par timmar vid bloggen.
Medan jag väntade på Tommy så pratade jag en del med Stefan och Linda. Stefan höll på med en sista finslipning på sitt projektarbete innan han skulle skicka det hem till skolan så att det skulle finnas med på torsdagens utställning. Linda höll på och tjattade med dom där hemma, både via nätet och via telefon tror jag.
Om ni vill se mer bilder så har både Christofer och Linda en varsin sida på bilddagboken där dom lägger ut en hel del bilder. Jag har kollat med dom och det är ok att jag lämnar ut deras alias. Tyvärr så kommer jag i nuläget bara ihåg Christofers, vilket är Thyselius. Jag återkommer med Lindas så snart som möjligt.
Eftermiddagen tillbringade jag, David Nygren och Joe Urbz på en golfbana i närheten. Spelet var väl inte direkt brilliant men banan var desto bättre. Att det dessutom var lyxvillor i parti och minut runt banan gav spelet och dagen en extra dimension. Att vara medlem i klubben kostar 17 000 dollar i inträde plus 400 dollar i månaden för att få spela. Jag förmodar att det är fler än jag som har åsikter om detta. Ingenting för min plånbok i alla fall. En liten jämförelse är att månadskostnaden är högre här än vad jag betalar för ett helt år i Krokom.
Efter golfen var det dags för ytterligare en ny upplevelse för mig. David bjöd oss på sushi, vilket jag aldrig har ätit förut. Det smakade bättre än jag trodde. Det enda jag inte fixade var musslor/ostron. Inte min konsistens på den varan.
Tommy och Dave är i alla fall nere på plattlandet för att hälsa på en svensk kille som driver en firma här där dom renoverar växellådor, i första hand automatiska om jag förstått det hela rätt. Därefter skulle dom titta på en bil som Tommy är spekulant på, en PT-cruiser.
Tommy har i alla fall inte kommit hem när jag skriver dessa rader, och det är första gången som jag känner att jag kommit ikapp med min information till er där hemma.
Hälsar
Lennart "Niklaus" O
Tisdag 22/4
Uppe med tuppen som vanligt.
När vi hade kommit till skolan så kollade vi i vanlig rdning att allt var som det skulle. Därefter skjutsade vi Christofer till Davies. Han har mestadels jobbat med en gammal pickup. Dragit den el som behövs för att starta den samt gjort ett startförsök. Tyvärr så var motorn stum. Han har därför försökt smörja på dom ställen som vanligen behövs för att göra ett nytt försök i morgon. Dessutom så har han gjort en del mekjobb på pickupen.
Därefter så fraktade jag och Tommy en av skolans motorer ner till stan för att några specialister skulle få titta på den, det fanns tendenser till skärskador i cylindrarna och på kolvarna.
Dagens stora händelse, åtminstone för mig, var att jag köpte en bil. Förloppet blev ganska så dramatiskt då Tommy gjorde en del snabba och tuffa förhandlingar med ägarens ombud. Dessutom så krävdes det att vi skulle hinna till banken innan dom stängde klockan sex. Vi hann med 30 sekunders marginal efter en mycket snabb resa nerför berget. Jag och Dave sprang fram till och in på banken och när Tommy hade parkerat bilen och kom en dryg halvminut efter så hade dom låst dörren. I alla fall så fick jag mina pengar så att vi kunde åka och köpa bilen.
Vad var det då för bil? Jo det var en Ford Mustang Cabriolet, 2001-års modell. Priset kommer ni säkert också att undra över så det är väl lika bra att ni får veta på en gång. Jag pröjsade 1200 dollar, d v s strax under 7200 kronor. I och för sig så har bilen en del skavanker efter en tur upp på en refug. Men det får vi väl fixa när vi kommer hem.
När vi kom hem på kvällskvisten så kom vi på att vi inte hunnit eller kommit ihåg att vi borde äta, så det blev en macka till middag idag.
Hälsar "Raggare" Olsson
När vi hade kommit till skolan så kollade vi i vanlig rdning att allt var som det skulle. Därefter skjutsade vi Christofer till Davies. Han har mestadels jobbat med en gammal pickup. Dragit den el som behövs för att starta den samt gjort ett startförsök. Tyvärr så var motorn stum. Han har därför försökt smörja på dom ställen som vanligen behövs för att göra ett nytt försök i morgon. Dessutom så har han gjort en del mekjobb på pickupen.
Därefter så fraktade jag och Tommy en av skolans motorer ner till stan för att några specialister skulle få titta på den, det fanns tendenser till skärskador i cylindrarna och på kolvarna.
Dagens stora händelse, åtminstone för mig, var att jag köpte en bil. Förloppet blev ganska så dramatiskt då Tommy gjorde en del snabba och tuffa förhandlingar med ägarens ombud. Dessutom så krävdes det att vi skulle hinna till banken innan dom stängde klockan sex. Vi hann med 30 sekunders marginal efter en mycket snabb resa nerför berget. Jag och Dave sprang fram till och in på banken och när Tommy hade parkerat bilen och kom en dryg halvminut efter så hade dom låst dörren. I alla fall så fick jag mina pengar så att vi kunde åka och köpa bilen.
Vad var det då för bil? Jo det var en Ford Mustang Cabriolet, 2001-års modell. Priset kommer ni säkert också att undra över så det är väl lika bra att ni får veta på en gång. Jag pröjsade 1200 dollar, d v s strax under 7200 kronor. I och för sig så har bilen en del skavanker efter en tur upp på en refug. Men det får vi väl fixa när vi kommer hem.
När vi kom hem på kvällskvisten så kom vi på att vi inte hunnit eller kommit ihåg att vi borde äta, så det blev en macka till middag idag.
Hälsar "Raggare" Olsson
