Christofers tankar om en dag i LA
Onsdag 30 april
Denna dag började med resans första "pissväder" hittills. Om man nu kan kalla det pissväder bara för att det inte är mer än kanske 15 grader varmt och småregnar lite grann. Det var ju mest dimmigt, inte många droppar regn över huvud taget.
-men herregud så svenskt att börja en konversation med vädret! Såna fasoner får jag ta att vänja mig av med. Haha...
vi åkte i alla fall till skolan vanlig tid, och där var vi med och lyssnade på ett föredrag om UTI och MMI. Mycket intressant att höra på när det pratades om den utbildningen, jag blev faktiskt lite sugen. Allt där verkade vara väldigt hightech och påkostat.
Efter det begav vi oss nerför berget för att göra ett studiebesök på UTI, men eftersom vi hade tid över innan vi skulle vara där så besökte vi en intressant liten butik nere i San Bernardino först som sålde bl.a. penslar och färg. Det visade sig att denna butik levererade material till både Von Dutch och Big Daddy. Bara en sån sak gör ju att man sparar kvittot.
Efter att vi hade handlat pinstripe-penslar och annat kul åkte vi vidare mot UTI.
Väl där möttes vi av en enorm och jätteflott entre, och insidan av skolan matchade lätt utsidan, för det var "ostkakerent" som bosse bildoktor skulle ha sagt. Mycket intressant! Och allt var lika påkostat och "top of the line" som vi Hade fått höra att det skulle vara. Tex. Hade BMW, Porsche, Audi, Ford, Nissan och många andra märken egna utbildningar där, som gjorde att du blev en specialicerad mekaniker på just deras bilar och att du blev anställd som mekaniker om du klarade utbildningen.
Dom hade även inriktningar so: Nascar, dieseldrivna fordon, motorcyklar, marina motorer o.s.v.
När vårat spännade och lärorika studiebesök var slut satta vi oss åter i bilen och åkte mot Knott's berry farm.
Det var nog det absolut ballaste jag gjort i mitt liv, för jag har aldrig åkt en bergochdalbana förut, men självklart lurade stefan in mig i den äckligaste av dom alla först.
Sen åkte vi en frän sak: man satt i vagnar som såg ut som hot rods byggda på gamla chevor, slungades iväg till 130 km/h på mindre än två sekunder och sedan var det bara att hålla i sig.
Mycket roligt! Och eftersom jag alltid varit lite av en adrenalinjunkie fattar jag inte varför jag inte provat sånt här tidigare.
Hela stället var för övrigt en upplevelse att se. Det mesta var byggt i vilda western-stil, men gamla hus och cowboys. Men det fanns även en del som såg ut som ett 50tals-cafe, med ett mathak och souvenir-shop.
Jag kan varmt rekomendera alla som befinner sig i California att åka dit!
Medan vi ändå var på utflyktshumör besökte vi också Hollywood senare under kvällen.
Btw: på väg dit åkte vi förbi Kat Von D's tatueringsstudio LA ink, men det var tyvärr stängt för det var ganska sent på kvällen när vi kom dit.
Det var långt ifrån lika glamouröst och flådigt som man ser det på tv'n, men det var ändå roligt att se det. Men jag måste erkänna att det var lite väl mycket konstigt folk i Hollywood. T.ex. en dvärg som klätt ut sig till filmkaraktären Chucky och låtsades sticka en platskniv i röven på tjejer som gick förbi. Bl.a. linda, men han måste få lite cred för ljudeffekten han gjorde, för han utstötte nått slags ljud som lät som stål mot stål, vilket kanske kan tas som en komplimang... hahaha
Vi gick där på gatan i hollywood och tog kort på alla stjärnor som vi kände igen nere på trottoaren. Jag letade efter robins, men jag kunde inte hitta den... ;D
Detta var utan tvekan den roligaste dagen vi har haft under denna resa, även om dragracetävlingen i las vegas var brutalt rolig den med.
Hälsar
Christofer
Lördag 3-5 - Måndag 5-5
Nu är det dags att anträda resan mot fäderneslandet, men först ska vi ordna upp några saker.
Det första som ska hända är att vi alla ska bli intervjuade av den lokala tidningen. Det är bestämt att vi ska träffas vid skolan klockan tio på förmiddagen så vi åker upp dit i god tid efter att ha gjort en sista koll i huset. När vi kommer dit ca halv tio är journalisten redan där och väntar på oss. Det blev ett lite lättsamt samtal med henne under någon halvtimme plus lite fotograferande. När detta var avslutat så åkte en del av oss ner till Blue Jay för att äta lunch. Joe och Rose Urbz plus lilla Allie tog farväl uppe vid skolan för dom hade en del annat inplanerat under dagen. Efter lunchen så var det dags för den stora avskedskramarstunden, för nu var det dags att dra åt varsina håll på allvar. Alla lovade givetvis varandra att det inte var sista gången vi sågs, och det får vi verkligen hoppas.
Resan till flygplatsen gick via Tommys gamle släkting, Clifford, så att ungdomarna skulle få plocka en apelsin direkt från trädet och för att Tommy skulle få säga hejdå även till honom. När vi kom fram till flygplatsen lastade vi ur all packning innan Tommy och Dave for till biluthyrningsföretaget för att lämna in hyrbilen. Sen så var det bara att checka in, vilket är en liten procedur i sig. Alla dessa säkerhetsspärrar och kontroller kan ju göra en trött bara dom. Man får visa sitt pass och boardingcard i början av en korridor för att återigen få visa samma saker i slutet av korridoren utan att man har passerat så mycket som en enda dörr, vilket för mig verkar "lite" överdrivet. Den enda som hade problem med att passera säkerhetsspärrarna var Tommy, för han hade packat lite reservdelar i handbagaget. Detta gav upphov till en del frågor både här och där, men det löste sig så småningom.
Det är ju så man börjar fundera på om man ska sätta sitt hopp till växthuseffekten eller om man bara ska acceptera dom surkartar till äpplen som vi har här hemma.
När vi äntligen hade kommit på flygplanet så var det bara att slå sig till ro och försöka sova, ja just försöka, för det brukar inte vara så lätt att sitta och sova. Flygresan tog ju bra många timmar och det enda sällskap man hade av tv-apparaterna i ryggstödet framför var en karta över flygrutten som beskrev var man var och hur långt man hade kvar plus en del andra fakta. Det kanske inte låter som så mycket men det är i alla fall ett sällskap och lite intressant att se att man flyger nästan rakt norrut mot Kanada för att sedan ta vägen mot Grönland och Island innan man vänder söderut mot England och London.
Det ni ser på bilden är den beryktade terminal 5 på Heathrow.
Efter ett byte i London så hade vi bara några få timmar kvar att flyga till Stockholm och då kändes det som om man nästan var hemma även om vi skulle åka tåg hela natten också. I alla fall så kom vi fram till Östersund klockan 06.50 på måndag morgon.
Nu skulle det väl ha varit ganska skönt med en dags vila men nej och nej, det var bara att åka direkt till jobbet för en första lektion redan 08.30. Tack och lov så hade jag planerat in tid i datasalen för eget arbete med att sammanställa det dom jobbat med under dom veckor jag varit borta. Efter den lektionen smet jag hem för en dusch och ett klädbyte vilket var verkligen välbehövligt efter i stort sett två dygn på resande fot. Konstigt nog så kände jag mig inte speciellt trött trots allt, men det skulle väl komma så småningom.
När det var kväll och dags för hemfärd på riktigt så var det bara att sätta sig med deklarationen, den skulle ju in idag. Därefter skjutsade jag Yvonne till tåget, hon var på väg till Sicilien. Vi hann i alla fall träffas i tre timmar.
Tack och hej
Hälsar
Lennart O
Det första som ska hända är att vi alla ska bli intervjuade av den lokala tidningen. Det är bestämt att vi ska träffas vid skolan klockan tio på förmiddagen så vi åker upp dit i god tid efter att ha gjort en sista koll i huset. När vi kommer dit ca halv tio är journalisten redan där och väntar på oss. Det blev ett lite lättsamt samtal med henne under någon halvtimme plus lite fotograferande. När detta var avslutat så åkte en del av oss ner till Blue Jay för att äta lunch. Joe och Rose Urbz plus lilla Allie tog farväl uppe vid skolan för dom hade en del annat inplanerat under dagen. Efter lunchen så var det dags för den stora avskedskramarstunden, för nu var det dags att dra åt varsina håll på allvar. Alla lovade givetvis varandra att det inte var sista gången vi sågs, och det får vi verkligen hoppas.
Resan till flygplatsen gick via Tommys gamle släkting, Clifford, så att ungdomarna skulle få plocka en apelsin direkt från trädet och för att Tommy skulle få säga hejdå även till honom. När vi kom fram till flygplatsen lastade vi ur all packning innan Tommy och Dave for till biluthyrningsföretaget för att lämna in hyrbilen. Sen så var det bara att checka in, vilket är en liten procedur i sig. Alla dessa säkerhetsspärrar och kontroller kan ju göra en trött bara dom. Man får visa sitt pass och boardingcard i början av en korridor för att återigen få visa samma saker i slutet av korridoren utan att man har passerat så mycket som en enda dörr, vilket för mig verkar "lite" överdrivet. Den enda som hade problem med att passera säkerhetsspärrarna var Tommy, för han hade packat lite reservdelar i handbagaget. Detta gav upphov till en del frågor både här och där, men det löste sig så småningom.
Det är ju så man börjar fundera på om man ska sätta sitt hopp till växthuseffekten eller om man bara ska acceptera dom surkartar till äpplen som vi har här hemma.
När vi äntligen hade kommit på flygplanet så var det bara att slå sig till ro och försöka sova, ja just försöka, för det brukar inte vara så lätt att sitta och sova. Flygresan tog ju bra många timmar och det enda sällskap man hade av tv-apparaterna i ryggstödet framför var en karta över flygrutten som beskrev var man var och hur långt man hade kvar plus en del andra fakta. Det kanske inte låter som så mycket men det är i alla fall ett sällskap och lite intressant att se att man flyger nästan rakt norrut mot Kanada för att sedan ta vägen mot Grönland och Island innan man vänder söderut mot England och London.
Det ni ser på bilden är den beryktade terminal 5 på Heathrow.
Efter ett byte i London så hade vi bara några få timmar kvar att flyga till Stockholm och då kändes det som om man nästan var hemma även om vi skulle åka tåg hela natten också. I alla fall så kom vi fram till Östersund klockan 06.50 på måndag morgon.
Nu skulle det väl ha varit ganska skönt med en dags vila men nej och nej, det var bara att åka direkt till jobbet för en första lektion redan 08.30. Tack och lov så hade jag planerat in tid i datasalen för eget arbete med att sammanställa det dom jobbat med under dom veckor jag varit borta. Efter den lektionen smet jag hem för en dusch och ett klädbyte vilket var verkligen välbehövligt efter i stort sett två dygn på resande fot. Konstigt nog så kände jag mig inte speciellt trött trots allt, men det skulle väl komma så småningom.
När det var kväll och dags för hemfärd på riktigt så var det bara att sätta sig med deklarationen, den skulle ju in idag. Därefter skjutsade jag Yvonne till tåget, hon var på väg till Sicilien. Vi hann i alla fall träffas i tre timmar.
Tack och hej
Hälsar
Lennart O
Fredag 2/5. Sista hela dagen
Ja, nu har vi kommit fram till den sista hela dagen här i Lake Arrowhead innan det är dags att dra hemöver. Vi började i vanlig ordning med att skjutsa Linda till Crestline och Davis bodyshop. Därefter kollade vi så att läget var ok för Christofer och Stefan. I vanlig ordning så var det inga som helst problem.
Ett sista besök hos Urbz och hans dataklass blev det också för att försöka få lite kontakt med dom därhemma.
Tommy pratade med Nelly och jag pratade med Erika via skype. Jag måste än en gång påtala vilket underbart medium skype är. Att kunna sitta på varsin sida jordklotet och prata med någon och dessutom ha en riktigt bra bild på den man pratar med, det är ju fantastiskt. Att det dessutom är gratis gör ju inte saken sämre. Ni som ännu inte provat på det här borde skaffa en webkamera och göra ett försök. Man behöver inte prata med någon på andra sidan jorden utan det kan ju vara en granne. Gratis är gott som en del brukar säga.
Efter en snabb lunch bar det sedan iväg mot Palm Springs och ett besök hos Mary och Mike Shanahan. Det är dom som sponsrar den Amerikanska delen av vårt gemensamma projekt och dessutom så upplåter dom sitt sommarhus till oss Svenskar, lärarna. Det var en längre resa än jag hade trott för den tog ca en och en halv timme enkel väg. På vägen dit så passerade vi bland annat ett indianreservat där dom hade några hotell och kasinon. Reglerna för det här med kasinon är lite konstiga kan man tycka. Det är så här att spel är förbjudet i Californien, med undantag för dom spelhallar som finns inom indianreservaten. Dom har sina egna lagar och regler där och behöver inte bry sig om Californisk, konstigt ord det blev, lag. En annan lite häftig upplevelse på vägen dit var en park av vindkraftverk, det var inte sju eller tio stycken. Inte heller hundra, utan det var fråga om tusentals. Hur många kan jag inte såga på rak arm men jag skulle gissa på närmare två tusen möllor. Tanken på den Svenska debatten om vilka störningar omgivning upplevde kom förstås på tal, men Dave trodde inte att folk klagade, dom fick ju inkomster av det hela. Att man sedan måste ta tillvara alla möjligheter till att tillverka ström på ett miljövänligt sätt var också ett argument till att klagomålen inte var så omfattande.
När vi nådde vårt mål så fick jag klart för mig varför Tommy hade sagt att huset som vi bor i är en enkel boning jämfört med huset i Palm Springs. Det första som möter oss innanför grinden är en staty med rinnande vatten och sen en innergård med ett antal pelare i något som man skulle kunna kalla Romersk stil.
Lite längre in i huset fanns detytterligare en fontän. Vi mötte i alla fall Mary i ett jättestort och smakfullt möblerat rum, vardagsrum eller vad man ska kalla det. Det var ett mycket kärvänligt, för Tommy och Dave, och trevligt mottagande även för mig. När vi varit där och pratat ett tag så kom även marys assistent Heather dit så att vi fick träffa henne en liten stund. Innan det var dags för returresa så guidade Dave mig runt i husen, ja det var ett gästhus också. Vad ska man säga?? Helt otroligt att man kan bo i en sådan kåk. Det var både stort och smakfullt med ett antal öppna spisar och ett utekök av det lite större slaget. Det var ingen liten klotgrill det heller.
Dessutom så hade dom både pool och jacutsi ute på gården. Att man dessutom gick direkt ut på hål nummer tretton på områdets golfbana var väl inget man skulle klaga på om man fick bo där. Nu kommer jag, och dom flesta med mig, aldrig att få möjligheten att bo så där men det är ett trevligt minne att ha fått hälsa på mitt i gräddhyllan. Närmaste granne var familjen Heinz, dom med ketchupen, och ett kvarter bort bodde även Bill Gates, han med datorerna. Precis när vi var på väg att anträda vår återfärd upp mot bergen så kom även Mike hem från golfbanan. Mike Shanahan är en inbiten golfare som har haft ett handikapp så lågt som ca 2, trots att han levt ett liv i hetluften som framgångsrik företagsledare. Han visade sig under dom få minuter vi träffade honom vara en trevlig herre.
När vi kom tillbaka upp mot bergen så var det bara att åka direkt till Crestline och äta middag i verkstaden. Frun åt en av delägarna hade lagat en fantastisk mexikansk anrättning, jag kommer inte ihåg vad maten hette men gott var det. Vi blev i alla fall kvar där ett par timmar, tillsammans med alla sex elever som varit inblandade i projektet, och minglade, innan det var dags för fortsatt resa till en lokal pub. Joe Urbz och David Nygren ville gärna bjuda på en Whisky så här kvällen innan avfärd, vilket vi tyckte var ett trevligt initiativ. Att det dessutom var ett bachelors party för både brud ochbrudgum på gång i baren tyckte vi till att börja med var ett trevligt inslag. Men, jag säger bara men, när deras drickande nådde höjdpunkter som jag inte trodde att man skulle kunna komma på tanken att ägna sig åt kvällen före sitt bröllop så kom jag och Tommy av oss. Så det blev bara en virre för mig och en folköl för Tommy innan vi tog till reträtt till båthuset och en sista attack mot resväskorna. Jag undrar vilken kulör brudparet hade i ansiktet när det var dags att gå fram till altaret, var det vit eller grön. Tack i alla fall för en trevlig stund på puben Joe och David
Sista kvällen med gänget har nått sitt slut och vi stupar än en gång i säng och somnar ovaggade.
Snart på väg hem
Hälsar
Lennart O
Ett sista besök hos Urbz och hans dataklass blev det också för att försöka få lite kontakt med dom därhemma.
Tommy pratade med Nelly och jag pratade med Erika via skype. Jag måste än en gång påtala vilket underbart medium skype är. Att kunna sitta på varsin sida jordklotet och prata med någon och dessutom ha en riktigt bra bild på den man pratar med, det är ju fantastiskt. Att det dessutom är gratis gör ju inte saken sämre. Ni som ännu inte provat på det här borde skaffa en webkamera och göra ett försök. Man behöver inte prata med någon på andra sidan jorden utan det kan ju vara en granne. Gratis är gott som en del brukar säga.
Efter en snabb lunch bar det sedan iväg mot Palm Springs och ett besök hos Mary och Mike Shanahan. Det är dom som sponsrar den Amerikanska delen av vårt gemensamma projekt och dessutom så upplåter dom sitt sommarhus till oss Svenskar, lärarna. Det var en längre resa än jag hade trott för den tog ca en och en halv timme enkel väg. På vägen dit så passerade vi bland annat ett indianreservat där dom hade några hotell och kasinon. Reglerna för det här med kasinon är lite konstiga kan man tycka. Det är så här att spel är förbjudet i Californien, med undantag för dom spelhallar som finns inom indianreservaten. Dom har sina egna lagar och regler där och behöver inte bry sig om Californisk, konstigt ord det blev, lag. En annan lite häftig upplevelse på vägen dit var en park av vindkraftverk, det var inte sju eller tio stycken. Inte heller hundra, utan det var fråga om tusentals. Hur många kan jag inte såga på rak arm men jag skulle gissa på närmare två tusen möllor. Tanken på den Svenska debatten om vilka störningar omgivning upplevde kom förstås på tal, men Dave trodde inte att folk klagade, dom fick ju inkomster av det hela. Att man sedan måste ta tillvara alla möjligheter till att tillverka ström på ett miljövänligt sätt var också ett argument till att klagomålen inte var så omfattande.
När vi nådde vårt mål så fick jag klart för mig varför Tommy hade sagt att huset som vi bor i är en enkel boning jämfört med huset i Palm Springs. Det första som möter oss innanför grinden är en staty med rinnande vatten och sen en innergård med ett antal pelare i något som man skulle kunna kalla Romersk stil.
Lite längre in i huset fanns detytterligare en fontän. Vi mötte i alla fall Mary i ett jättestort och smakfullt möblerat rum, vardagsrum eller vad man ska kalla det. Det var ett mycket kärvänligt, för Tommy och Dave, och trevligt mottagande även för mig. När vi varit där och pratat ett tag så kom även marys assistent Heather dit så att vi fick träffa henne en liten stund. Innan det var dags för returresa så guidade Dave mig runt i husen, ja det var ett gästhus också. Vad ska man säga?? Helt otroligt att man kan bo i en sådan kåk. Det var både stort och smakfullt med ett antal öppna spisar och ett utekök av det lite större slaget. Det var ingen liten klotgrill det heller.
Dessutom så hade dom både pool och jacutsi ute på gården. Att man dessutom gick direkt ut på hål nummer tretton på områdets golfbana var väl inget man skulle klaga på om man fick bo där. Nu kommer jag, och dom flesta med mig, aldrig att få möjligheten att bo så där men det är ett trevligt minne att ha fått hälsa på mitt i gräddhyllan. Närmaste granne var familjen Heinz, dom med ketchupen, och ett kvarter bort bodde även Bill Gates, han med datorerna. Precis när vi var på väg att anträda vår återfärd upp mot bergen så kom även Mike hem från golfbanan. Mike Shanahan är en inbiten golfare som har haft ett handikapp så lågt som ca 2, trots att han levt ett liv i hetluften som framgångsrik företagsledare. Han visade sig under dom få minuter vi träffade honom vara en trevlig herre.
När vi kom tillbaka upp mot bergen så var det bara att åka direkt till Crestline och äta middag i verkstaden. Frun åt en av delägarna hade lagat en fantastisk mexikansk anrättning, jag kommer inte ihåg vad maten hette men gott var det. Vi blev i alla fall kvar där ett par timmar, tillsammans med alla sex elever som varit inblandade i projektet, och minglade, innan det var dags för fortsatt resa till en lokal pub. Joe Urbz och David Nygren ville gärna bjuda på en Whisky så här kvällen innan avfärd, vilket vi tyckte var ett trevligt initiativ. Att det dessutom var ett bachelors party för både brud ochbrudgum på gång i baren tyckte vi till att börja med var ett trevligt inslag. Men, jag säger bara men, när deras drickande nådde höjdpunkter som jag inte trodde att man skulle kunna komma på tanken att ägna sig åt kvällen före sitt bröllop så kom jag och Tommy av oss. Så det blev bara en virre för mig och en folköl för Tommy innan vi tog till reträtt till båthuset och en sista attack mot resväskorna. Jag undrar vilken kulör brudparet hade i ansiktet när det var dags att gå fram till altaret, var det vit eller grön. Tack i alla fall för en trevlig stund på puben Joe och David
Sista kvällen med gänget har nått sitt slut och vi stupar än en gång i säng och somnar ovaggade.
Snart på väg hem
Hälsar
Lennart O
Torsdag 1/5
Hej igen!!
Som ni ser så ligger jag efter några dagar i mitt bloggande. Vi har varit nu varit hemma några dagar men jag ska ändå försöka att ta resan dag för dag i denna blogg.
Vi hade i alla fall kommit fram till torsdagen i vår sista vecka här i Lake Arrowhead.
Dagen hade sin vanliga början med en resa upp till skolan och sen en skjuts till Crestline med Linda. Därefter så åkte jag och Tommy iväg för att hämta en bil som Tommy var lite spekulant på. Men en del saker pekade på att han borde titta lite noggrannare på bilen, så därför tog vi den till skolan och hissade upp den på en av lyftarna. Då visade det sig att misstankarna var välgrundade. Bilen hade varit rejält smälld och sedan fusklagad. Det var ett riktigt styggt veck i bottenplattan samt att den var närmare tre centimeter kortare på vänster sida än på den högra. Bilen var därför bara att lämna tillbaka till säljaren utan att det blev någon affär, så tyvärr, eller kanske tack och lov, så blev det ingen bil för Tommy under vår vistelse här.
Efter bilbesiktningen så drog jag och Tommy oss tillbaka till huset för att packa. Det krävdes faktiskt några timmar av sortering och stuvande av grejor för att få ner allt i våra väskor. Trots att jag köpt en extra resväska här på plats för att få med mig mina grejor hem. Jag inser att jag har handlat mer än någonsin, kläderna är ju så billiga så det är inte riktigt klokt. Jag köpte fem par jeans, Wrangler, och ett läderbälte för 180 dollar ( ca 1080 kr ). Är det inte fantastiskt, till och med jag känner mig som en shopoholic, men det går säkert över när jag kommer hem.
På eftermiddagen gjorde jag min premiärtur nerför berget som chaufför och utan Tommy bredvid mig. Så det var med lite skräckblandad förtjusning som jag rattade iväg neröver berget och in i gyttret, det bor ju faktiskt mer folk därnere än vad det gör i hela Sverige. Nu skulle vi inte så långt in i stan så det gick ju ganska bra, vi körde inte fel någonstans p g a Tommys bra vägbeskrivning. Jag hade i alla fall lovat att skjutsa Christofer och Stefan till Wall Mart så att dom skulle få handla av sig lite dom också. Christofer hade bestämt sig för att köpa en ny kamera av samma modell som den jag köpte, och sen ville dom handla lite annat också. Av bara farten så lyckdes jag köpa ett helt gäng med skjortor till utöver dom jag redan hade köpt. Wranglerskjorta = 12 dollar. Dickiesskjorta med t-skirt = 20 dollar. Är det konstigt om man känner för att handla - nä det tycker inte jag.
Under den stund som jag och grabbarna var ner till stan så var Linda, Tommy och Dave iväg och tittade på en bil som Lindas pojkvän, Oskar, ville köpa. Efter några timmars betänketid och några bilder skickade över atlanten så kom dom fram till att det skulle bli affär av det hela.
Kvällens aktiviteter bestod i att Nates föräldrar bjöd alla inblandade på middag i koreansk stil. Det var fantastiskt gott och dessutom mycket stilfullt uppdukat. En buffé med massor av både kött och grönt, samt ris och nudlar. Det är nästan så att det vattnas i munnen när men ser bilderna igen.
Att Nate och hans familj bor i ett hus som är av det större och vackrare slagen, med en utsikt över sjön, Lake Arrowhead, gjorde inte saken sämre. Det var en mycket trevlig upplevelse. Nates far hade tydligen ritat och stått för hela planerandet av om och tillbyggnaden av huset, så han var mycket glad över allt beröm han fick för sitt hus. Huset var byggt i en brant slänt och hade tre till fyra våningar beroende på hur man räknade. Det var mycket trappor men man fick ändå inte känslan av att dom var jobbiga, jag som tycker att våran trappa därhemma är jobbig.
Läcker entre eller hur?
Det är inte utan att jag som tillbringar en hel del tid i köket därhemma gärna skulle vilja ha ett sånt här kök jag också.
Återigen så tog dagen inte slut förrän det tog på och blev natt, så det blir nog så att vi får försöka vila när vi kommer hem.
Hälsar
Lennart "chauffören" O
Som ni ser så ligger jag efter några dagar i mitt bloggande. Vi har varit nu varit hemma några dagar men jag ska ändå försöka att ta resan dag för dag i denna blogg.
Vi hade i alla fall kommit fram till torsdagen i vår sista vecka här i Lake Arrowhead.
Dagen hade sin vanliga början med en resa upp till skolan och sen en skjuts till Crestline med Linda. Därefter så åkte jag och Tommy iväg för att hämta en bil som Tommy var lite spekulant på. Men en del saker pekade på att han borde titta lite noggrannare på bilen, så därför tog vi den till skolan och hissade upp den på en av lyftarna. Då visade det sig att misstankarna var välgrundade. Bilen hade varit rejält smälld och sedan fusklagad. Det var ett riktigt styggt veck i bottenplattan samt att den var närmare tre centimeter kortare på vänster sida än på den högra. Bilen var därför bara att lämna tillbaka till säljaren utan att det blev någon affär, så tyvärr, eller kanske tack och lov, så blev det ingen bil för Tommy under vår vistelse här.
Efter bilbesiktningen så drog jag och Tommy oss tillbaka till huset för att packa. Det krävdes faktiskt några timmar av sortering och stuvande av grejor för att få ner allt i våra väskor. Trots att jag köpt en extra resväska här på plats för att få med mig mina grejor hem. Jag inser att jag har handlat mer än någonsin, kläderna är ju så billiga så det är inte riktigt klokt. Jag köpte fem par jeans, Wrangler, och ett läderbälte för 180 dollar ( ca 1080 kr ). Är det inte fantastiskt, till och med jag känner mig som en shopoholic, men det går säkert över när jag kommer hem.
På eftermiddagen gjorde jag min premiärtur nerför berget som chaufför och utan Tommy bredvid mig. Så det var med lite skräckblandad förtjusning som jag rattade iväg neröver berget och in i gyttret, det bor ju faktiskt mer folk därnere än vad det gör i hela Sverige. Nu skulle vi inte så långt in i stan så det gick ju ganska bra, vi körde inte fel någonstans p g a Tommys bra vägbeskrivning. Jag hade i alla fall lovat att skjutsa Christofer och Stefan till Wall Mart så att dom skulle få handla av sig lite dom också. Christofer hade bestämt sig för att köpa en ny kamera av samma modell som den jag köpte, och sen ville dom handla lite annat också. Av bara farten så lyckdes jag köpa ett helt gäng med skjortor till utöver dom jag redan hade köpt. Wranglerskjorta = 12 dollar. Dickiesskjorta med t-skirt = 20 dollar. Är det konstigt om man känner för att handla - nä det tycker inte jag.
Under den stund som jag och grabbarna var ner till stan så var Linda, Tommy och Dave iväg och tittade på en bil som Lindas pojkvän, Oskar, ville köpa. Efter några timmars betänketid och några bilder skickade över atlanten så kom dom fram till att det skulle bli affär av det hela.
Kvällens aktiviteter bestod i att Nates föräldrar bjöd alla inblandade på middag i koreansk stil. Det var fantastiskt gott och dessutom mycket stilfullt uppdukat. En buffé med massor av både kött och grönt, samt ris och nudlar. Det är nästan så att det vattnas i munnen när men ser bilderna igen.
Att Nate och hans familj bor i ett hus som är av det större och vackrare slagen, med en utsikt över sjön, Lake Arrowhead, gjorde inte saken sämre. Det var en mycket trevlig upplevelse. Nates far hade tydligen ritat och stått för hela planerandet av om och tillbyggnaden av huset, så han var mycket glad över allt beröm han fick för sitt hus. Huset var byggt i en brant slänt och hade tre till fyra våningar beroende på hur man räknade. Det var mycket trappor men man fick ändå inte känslan av att dom var jobbiga, jag som tycker att våran trappa därhemma är jobbig.
Läcker entre eller hur?
Det är inte utan att jag som tillbringar en hel del tid i köket därhemma gärna skulle vilja ha ett sånt här kök jag också.
Återigen så tog dagen inte slut förrän det tog på och blev natt, så det blir nog så att vi får försöka vila när vi kommer hem.
Hälsar
Lennart "chauffören" O
Onsdag 30/4 - Sista april
Idag har vi en dag som vi redan från början vet att den kommer att vara fullspäckad.
Klockan 07.20 börjar en information om UTI, Universal Technical Institute, här på skolan. Mannen som höll i informationen heter Mark Oberly. I alla fall så berättade han om hur utbildningen går till och vilka kriterier som gäller för att man över huvud taget ska kunna få en plats där. Man måste först göra ett test, intagningsprov, sen så måste man ha fullständigt slutbetyg från high school. Dessutom så måste man ha ett intyg från undervisande lärare på ROP för fordon. Det är alltså inte bara att glida in på ett bananskal. En annan sak som är viktig är att man inte har dragit på sig några trafikböter eller liknande. Det finns ingen som tar emot en student med det ryktet, han ska ju köra deras kundbilar. UTI finns i alla fall på ett antal orter runt om i landet, men med lite olika inriktningar. Det finns bland annat auto - auto body, diesel trucks, motorcycles, marine och nascar. En del av informationen rörde lönen inom branchen, och är man duktig så kan man tjäna riktigt bra. En vanlig mekaniker tjänar ca 25000 till 30000 dollar medan en tekniker, d v s en riktigt duktig mekaniker kan tjäna 75000 till 100000 dollar om år vilket i mina ögon är riktigt bra betalt.
Efter informationen så åkte jag, Tommy och våra elever ner till Rancho Cocomonga för ett studiebesök på skolan. Där blev vi guidade runt av en kvinna som visade dom olika delarna. Det visade sig, vilket Tommy redan visste, att dom jobbade till viss del som vi gör med koncentrerade kurser. Upplägget var dock ytterligare specialiserat vilket vi skulle kunna ta lärdom av. Dessutom så hade dom ett utvecklat utbyte med branchen. Branchen satsade stora pengar i utbildningen och knöt ofta upp vissa elever direkt till sig. Eleven hade då utbildningen betald i utbyte mot att han lovade att han skulle jobba för företaget under ett par år minst. Lokalerna var fantastiska. Dom var stora och det var kliniskt rent överallt. Det fanns massor av utrustning, både stationer och kompletta bilar, och det var inte vilka bilar som helst utan det var allt från dom billiga modellerna upp till bilar i miljonklassen. Ett av momenten i utbildningen var att sätta ihop en V8-motor och montera den i t-bucket. För att få godkänt i kursen så måste dom lyckas med att få ut 340 hk vid bromsning i bromsbänk. Vi såg ett gäng som höll på med själva bromsmomentet när vi var där. Dom var verkligen tävlingsinriktade och jobbade intensivt med att justera och fixa, ett riktigt teamarbete. När vi gick därifrån fattades det ca 1,5 hk för ett godkänt resultat. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras anläggning och utrustning. Ett annat exempel är att det stod tio stycken halva bilar enbart för att lära ut bränslesystemet på, sen skulle man kunna rabla på hur länge som helst. Det var i alla fall ett mycket lärorikt studiebesök.
Häftig entre skulle man väl kunna säga.
I jämförelse så känns våra B21-motorer lite fnuttiga.
Här jobbade dom med bränslesystemet på ett tiotal liknande stationer.
Tuff verktygsvagn, eller hur?
Inga dåliga stationer att jobba på det här heller.
Nästa anhalt den här dagen var Knotts berry farm. Ett slag nöjesfält med en massa åkattraktioner plus att allt var uppbyggt i westernstil. Vi började med att åka stock , en sån där grej som man ska bli lite blöt i. Sen tog jag det lite lungt med åkandet medan Tommy, Linda, Christofer och Stefan åkte ett antal olika berg- och dalbanor med mera. Som slutkläm skulle dom åka en gammal berg- och dalbana helt byggd i trä och då kände jag att jag inte kunde fega längre så jag tog mig i kragen och åkte med. I början av turen ångrade jag mitt beslut för det gick fruktansvärt fort men efteråt så inträdde en känsla av eufori. Det var i alla fall rätt så roliga bilder som fanns att köpa när man hade åkt färdigt, så dom ska ni få se när vi kommer hem.
I den här berg och dalbanan åkte jag!!??
Som slutkläm på dagen så åkte vi upp till Hollywood för en stunds flanerande på gatorna där. Det kändes nog ganska häftigt för oss som aldrig varit där förut, att strosa bland alla dessa stjärnor med namn på trottoaren. Det blev en hel del fotograferande så ni får se lite bilder på dom när vi kommer hem.
Vi har sett dom, stjärnorna alltså, i verkligheten.
Mer om detta och allt annat när vi kommer hem.
Klockan var även idag runt midnatt när vi kom tillbaka till våra boenden.
Hälsar
Lennart "globetrottern" O
Klockan 07.20 börjar en information om UTI, Universal Technical Institute, här på skolan. Mannen som höll i informationen heter Mark Oberly. I alla fall så berättade han om hur utbildningen går till och vilka kriterier som gäller för att man över huvud taget ska kunna få en plats där. Man måste först göra ett test, intagningsprov, sen så måste man ha fullständigt slutbetyg från high school. Dessutom så måste man ha ett intyg från undervisande lärare på ROP för fordon. Det är alltså inte bara att glida in på ett bananskal. En annan sak som är viktig är att man inte har dragit på sig några trafikböter eller liknande. Det finns ingen som tar emot en student med det ryktet, han ska ju köra deras kundbilar. UTI finns i alla fall på ett antal orter runt om i landet, men med lite olika inriktningar. Det finns bland annat auto - auto body, diesel trucks, motorcycles, marine och nascar. En del av informationen rörde lönen inom branchen, och är man duktig så kan man tjäna riktigt bra. En vanlig mekaniker tjänar ca 25000 till 30000 dollar medan en tekniker, d v s en riktigt duktig mekaniker kan tjäna 75000 till 100000 dollar om år vilket i mina ögon är riktigt bra betalt.
Efter informationen så åkte jag, Tommy och våra elever ner till Rancho Cocomonga för ett studiebesök på skolan. Där blev vi guidade runt av en kvinna som visade dom olika delarna. Det visade sig, vilket Tommy redan visste, att dom jobbade till viss del som vi gör med koncentrerade kurser. Upplägget var dock ytterligare specialiserat vilket vi skulle kunna ta lärdom av. Dessutom så hade dom ett utvecklat utbyte med branchen. Branchen satsade stora pengar i utbildningen och knöt ofta upp vissa elever direkt till sig. Eleven hade då utbildningen betald i utbyte mot att han lovade att han skulle jobba för företaget under ett par år minst. Lokalerna var fantastiska. Dom var stora och det var kliniskt rent överallt. Det fanns massor av utrustning, både stationer och kompletta bilar, och det var inte vilka bilar som helst utan det var allt från dom billiga modellerna upp till bilar i miljonklassen. Ett av momenten i utbildningen var att sätta ihop en V8-motor och montera den i t-bucket. För att få godkänt i kursen så måste dom lyckas med att få ut 340 hk vid bromsning i bromsbänk. Vi såg ett gäng som höll på med själva bromsmomentet när vi var där. Dom var verkligen tävlingsinriktade och jobbade intensivt med att justera och fixa, ett riktigt teamarbete. När vi gick därifrån fattades det ca 1,5 hk för ett godkänt resultat. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras anläggning och utrustning. Ett annat exempel är att det stod tio stycken halva bilar enbart för att lära ut bränslesystemet på, sen skulle man kunna rabla på hur länge som helst. Det var i alla fall ett mycket lärorikt studiebesök.
Häftig entre skulle man väl kunna säga.
I jämförelse så känns våra B21-motorer lite fnuttiga.
Här jobbade dom med bränslesystemet på ett tiotal liknande stationer.
Tuff verktygsvagn, eller hur?
Inga dåliga stationer att jobba på det här heller.
Nästa anhalt den här dagen var Knotts berry farm. Ett slag nöjesfält med en massa åkattraktioner plus att allt var uppbyggt i westernstil. Vi började med att åka stock , en sån där grej som man ska bli lite blöt i. Sen tog jag det lite lungt med åkandet medan Tommy, Linda, Christofer och Stefan åkte ett antal olika berg- och dalbanor med mera. Som slutkläm skulle dom åka en gammal berg- och dalbana helt byggd i trä och då kände jag att jag inte kunde fega längre så jag tog mig i kragen och åkte med. I början av turen ångrade jag mitt beslut för det gick fruktansvärt fort men efteråt så inträdde en känsla av eufori. Det var i alla fall rätt så roliga bilder som fanns att köpa när man hade åkt färdigt, så dom ska ni få se när vi kommer hem.
I den här berg och dalbanan åkte jag!!??
Som slutkläm på dagen så åkte vi upp till Hollywood för en stunds flanerande på gatorna där. Det kändes nog ganska häftigt för oss som aldrig varit där förut, att strosa bland alla dessa stjärnor med namn på trottoaren. Det blev en hel del fotograferande så ni får se lite bilder på dom när vi kommer hem.
Vi har sett dom, stjärnorna alltså, i verkligheten.
Mer om detta och allt annat när vi kommer hem.
Klockan var även idag runt midnatt när vi kom tillbaka till våra boenden.
Hälsar
Lennart "globetrottern" O
Tisdag 29/4
Efter att vi skjutsat Linda till Davis drog jag och Tommy återigen iväg neför berget. Den här gången för att leverera en del motordelar till Dougans, så att dom ska kunna sätta ihop motorn som vi lämnade ner förra veckan. När vi ändå var nere så passade vi på att besöka Tommys gamle, ja han är 85 år, släkting, Clifford. Efter ett besök där så var vi iväg till en westernaffär där jag gjorde en del inköp. Fem par jeans, Wrangler, plus ett läderskärp, för 180 dollar. Det är väl nästan vad man får betala för ett par på hemmaplan. Efter det så blev det en repa för att titta på lite bilar, men det blev inga inköp idag.
Kvällen tillbringade vi hemma hos Joe Black. Det var grillfest där. Jag fick nu möjlighet att äta fisk, lax, för första gången sen vi kom hit och det ska ni veta var riktigt gott. Folk här är annars inga fiskätare, dom vill bara ha kött. Det fanns även revbensspjäll att välja på men dom valde jag bort den här dagen.
Snygg öppen spis tycker i alla fall jag.
Dave köpte en tröja för att testa vilka som var Svenskar. Kan man läsa det här utan att börja skratta så har man ingen humor.
Nu har jag inget mer att skriva om idag så det får bli lite kortare den här gången.
I morgon ska vi i alla fall ut på diverse aktiviteter så då blir det nog lite mer att skriva om.
Tack och hej.
Lennart
Kvällen tillbringade vi hemma hos Joe Black. Det var grillfest där. Jag fick nu möjlighet att äta fisk, lax, för första gången sen vi kom hit och det ska ni veta var riktigt gott. Folk här är annars inga fiskätare, dom vill bara ha kött. Det fanns även revbensspjäll att välja på men dom valde jag bort den här dagen.
Snygg öppen spis tycker i alla fall jag.
Dave köpte en tröja för att testa vilka som var Svenskar. Kan man läsa det här utan att börja skratta så har man ingen humor.
Nu har jag inget mer att skriva om idag så det får bli lite kortare den här gången.
I morgon ska vi i alla fall ut på diverse aktiviteter så då blir det nog lite mer att skriva om.
Tack och hej.
Lennart
Måndag 28/4
Återigen en tidig morgon. Klev upp strax efter sex trots att natten var sen innan jag och Linda, tillsammans med familjen Cory, kom hem till respektive hus. Ca halv två klev jag in genom dörren här i the boathaus. Det var i alla fall bara att bita i det sura äpplet och bege sig ut på vägarna igen. Linda skulle ju till Crestline och sin praktik. Hon såg oförskämt pigg ut trots att hon inte hade hunnit sova mer än några få timmar. Ja förresten så sov hon ett par timmar i bilen också, men många i hennes ålder skulle ha sett betydligt tröttare ut efter en sån natt.
Efter att ha varit till Crestline så begav jag mig till skolan och Joe Urbz domäner för att jobba med bloggen samt att skypa en stund. Där blev jag kvar i 3 till 4 timmar och fick möjlighet att prata med hela familjen, både dom hemmavid och med Erika i New York. Sen tog jag mig en lunch och en powernap nere i huset för att få lite återhämtning. Alla dom andra var ju ute efter vägarna hela dagen så jag hade faktiskt chansen att ta det lite lungt ett par timmar innan det var dags att plocka upp Linda och skjutsa hem henne. Hon såg fortfarande pigg och alert ut och hade tydligen haft en bra dag hos Davis.
Tanken med den här dagen var från början att vi skulle ha varit till Palm Springs och hälsat på Mary och Mike Shanahan. Nu blev det tyvärr inte så på grund av att Tommy och Dave med elever behövde längre tid än vad dom trott för att ta sig hem från Las Vegas. Dem ändrade planerna bestod i alla fall av att jag fick skjutsa hem resterande elever när dom kom fram till skolan, medans Dave och Tommy lastade av Camaron. Efter detta så var det bara att åka nerför berget en gång till för att hämta husbilen och Corvetten, det ekipaget var för tungt för att köra upp på egen hand så dom måste dela på dom. Om jag inte har förklarat det förut så är det en mycket lång, brant och krokig väg upp hit till Lake Arrowhead. Jag skulle nästan kunna säga, släng dig i väggen trollstigen. Förutom att det är brant och krokigt så kör många som biltjuvar. Om jag kör det som jag tycker är för fort, trots att jag sällan klarar av att överstiga hastighetsbegränsningarna, så blir man gång på gång omkörd. Vi brukar skämta och säga att till och med småbarnsmammorna med barnet vid bröstet kör om oss trots att det nästan skriker i våra däck. I vilket fall som helst så var klockan halv tolv även ikväll innan vi kunde bege oss hemåt, så det blev åter en full dag.
För transportplutonen
Lennart O
Efter att ha varit till Crestline så begav jag mig till skolan och Joe Urbz domäner för att jobba med bloggen samt att skypa en stund. Där blev jag kvar i 3 till 4 timmar och fick möjlighet att prata med hela familjen, både dom hemmavid och med Erika i New York. Sen tog jag mig en lunch och en powernap nere i huset för att få lite återhämtning. Alla dom andra var ju ute efter vägarna hela dagen så jag hade faktiskt chansen att ta det lite lungt ett par timmar innan det var dags att plocka upp Linda och skjutsa hem henne. Hon såg fortfarande pigg och alert ut och hade tydligen haft en bra dag hos Davis.
Tanken med den här dagen var från början att vi skulle ha varit till Palm Springs och hälsat på Mary och Mike Shanahan. Nu blev det tyvärr inte så på grund av att Tommy och Dave med elever behövde längre tid än vad dom trott för att ta sig hem från Las Vegas. Dem ändrade planerna bestod i alla fall av att jag fick skjutsa hem resterande elever när dom kom fram till skolan, medans Dave och Tommy lastade av Camaron. Efter detta så var det bara att åka nerför berget en gång till för att hämta husbilen och Corvetten, det ekipaget var för tungt för att köra upp på egen hand så dom måste dela på dom. Om jag inte har förklarat det förut så är det en mycket lång, brant och krokig väg upp hit till Lake Arrowhead. Jag skulle nästan kunna säga, släng dig i väggen trollstigen. Förutom att det är brant och krokigt så kör många som biltjuvar. Om jag kör det som jag tycker är för fort, trots att jag sällan klarar av att överstiga hastighetsbegränsningarna, så blir man gång på gång omkörd. Vi brukar skämta och säga att till och med småbarnsmammorna med barnet vid bröstet kör om oss trots att det nästan skriker i våra däck. I vilket fall som helst så var klockan halv tolv även ikväll innan vi kunde bege oss hemåt, så det blev åter en full dag.
För transportplutonen
Lennart O
